den vanliga melankolin
Jag vill inte. Barnsligt, jag vet. But still. Jag vill inte längta efter någon. Jag pallar inte sakna någon. Jag har inte tid att vara beroende av någon, har ingen lust att behöva någon, trots att lust är det enda jag jag har nu. Jag står inte heller ut med tanken att någon skulle sakna mig, vilja ha mig och tänka på mig när jag inte finns i närheten. That's just no-no. Det värsta vore nog om jag skulle behöva känna mig behövd, bara för att jag är jag.
Jag har ett drag av notorisk lögnaktig jävel.
Jag avskyr verkligen att vem som helst kan läsa det här. Varför publicerar jag det då, är den naturliga frågan. För att jag lever på gränsen. Living on the edge baby. Eller för att jag egentligen är gjord av stål, stålmutto, och ingenting bekommer mig. Mina känslor är inneslutna av ett så kompakt skal av superduperstål att det skulle behövas något alldeles extra för att komma igenom det.
Snälla. Var det där alldeles extra som jag hoppas att du är.
Jag har ett drag av notorisk lögnaktig jävel.
Jag avskyr verkligen att vem som helst kan läsa det här. Varför publicerar jag det då, är den naturliga frågan. För att jag lever på gränsen. Living on the edge baby. Eller för att jag egentligen är gjord av stål, stålmutto, och ingenting bekommer mig. Mina känslor är inneslutna av ett så kompakt skal av superduperstål att det skulle behövas något alldeles extra för att komma igenom det.
Snälla. Var det där alldeles extra som jag hoppas att du är.
Kommentarer
Trackback