en nörds betraktelser
Jag är ju nörd. Jag är det, jag skäms inte över det och jag skulle sannerligen inte vilja vara något annat. Jag gillar att gräva ner mig i diverse mer eller mindre nödvändiga ämnen och sen lära mig så mycket jag kan. Men nördigheten till trots är jag en rastlös och utåtriktad själ som är otacksamt välsignad med förmågan att lära mig snabbt och enkelt, men bara till en viss gräns. Börjar det jag för tillfället nördar med bli långtråkigt byter jag ut det till något som ännu är outforskat. Behöver thrillen, om ni nu kan förstå att man kan få thrills av att vara nörd. Vi är inte oförmögna till känslor bara för att vi kan saker.
Det går igen i kvinnor, statsskick, mat, konst, musik, datorer, kläder, whatever. Jag kan litegrann om väldigt mycket saker. Är det något jag inte kan något om så blir jag irriterad och nördhjärnan (jo den finns, snett uppåt innåt från örsnibben) tar över och tvingar mig att samla information och läsa fakta. Bortsett från fysik och matematik möjligtvis. Är löjligt kass på ekvationer och lagen om rörelse och blaha blaha. Jag blir inte intresserad. Får ingen thrill.
Med kunskap kommer ifrågasättande. Jag kan t ex inte förstå hur folk kan tycka om Mark Knopfler på scen. Ni vet, killen som spelar gitarr "som en gud" i Dire Straits, det där gamla bandet. Han är ju typ ikonförklarad. Såg en livevideo med dom idag, jag satt och okynnesnördade mig med att ladda ner livevideos. Var inte meningen att få ner Dire Straits, men så blev det. Och jag blev amazed över hur dom såg ut. Visst han kan spela gitarr. Rätt bra. Men han är ju en maskin, för mycket nörd och för lite soul. Dire Straits är typ motsatsen till soul. Han spelar med fingrarna istället för plektrum (respekt) och fantastiskt snabbt och läskigt säkert. Odistat för det mesta. Sinnes. Men. Han står ju bara där, som ett skåp, gungar lite lätt fram och tillbaka med munnen halvöppen, ibland suckar han lite lätt och kollar över axeln. Totalt ointresserad av groovet, ingen energi, ingen känsla. Ingen soul. Förbannat trist. Nästa gång jag ska städa och sätter på Sultans of Swing, slå mig i skallen med James Brown-boxen som skräpar under mitt skrivbord. A little less nördisation, a little more action, please.
Det går igen i kvinnor, statsskick, mat, konst, musik, datorer, kläder, whatever. Jag kan litegrann om väldigt mycket saker. Är det något jag inte kan något om så blir jag irriterad och nördhjärnan (jo den finns, snett uppåt innåt från örsnibben) tar över och tvingar mig att samla information och läsa fakta. Bortsett från fysik och matematik möjligtvis. Är löjligt kass på ekvationer och lagen om rörelse och blaha blaha. Jag blir inte intresserad. Får ingen thrill.
Med kunskap kommer ifrågasättande. Jag kan t ex inte förstå hur folk kan tycka om Mark Knopfler på scen. Ni vet, killen som spelar gitarr "som en gud" i Dire Straits, det där gamla bandet. Han är ju typ ikonförklarad. Såg en livevideo med dom idag, jag satt och okynnesnördade mig med att ladda ner livevideos. Var inte meningen att få ner Dire Straits, men så blev det. Och jag blev amazed över hur dom såg ut. Visst han kan spela gitarr. Rätt bra. Men han är ju en maskin, för mycket nörd och för lite soul. Dire Straits är typ motsatsen till soul. Han spelar med fingrarna istället för plektrum (respekt) och fantastiskt snabbt och läskigt säkert. Odistat för det mesta. Sinnes. Men. Han står ju bara där, som ett skåp, gungar lite lätt fram och tillbaka med munnen halvöppen, ibland suckar han lite lätt och kollar över axeln. Totalt ointresserad av groovet, ingen energi, ingen känsla. Ingen soul. Förbannat trist. Nästa gång jag ska städa och sätter på Sultans of Swing, slå mig i skallen med James Brown-boxen som skräpar under mitt skrivbord. A little less nördisation, a little more action, please.
Kommentarer
Trackback