katter och hundar i linköping town

Det var grönt och i varje fall hyfsat varmt när jag flyttade hit i augusti. Herregud, tiden springer iväg. Det var fyra månader sen. Då var det blad på träden och gräset var inte lerbrunt eller orange, det regnade inte varje dag och man behövde inte sitta på Ellen i tjugio minuter med en kopp varm chocklad i händerna bara för att man råkat glömma sina vantar.

Nu, i december är det mest brunt. Hösten har kommit och antagligen också gått, men jag tycker att det fortfarande ser likadant ut. Allt har en färgskala av smuts och fukt, det ser ut som att jorden är död. Förmultnande. Allt är blött. Trots allt detta lever det människor här, vi är ett härdat folk som trotsar planetens uppenbara försök att jaga iväg oss. Jag har hört en vis man säga att Sveriges klimat egentligen inte är lämpligt för människan att leva i och vissa morgnar, när jag först trampar upp för den blöta och kladdiga backen till vallamassivets krön och sen slår i väggen av iskall motvind som tjuter hela vägen till campus, är jag beredd att hålla med.

Men ändå finns det skönhet här. Linköping kan vara vackert om man tittar efter på rätt ställe. Det allra vackraste, är glädjen och vänskapen som likt vatten rinner in överallt, genom trånga gångar och mellan sprickor. Värmen som alstras av skratt omvandlar vi till den energi vi behöver för att stå ut. Med synkroniserade hjärtslag och otukt i sinnet spottar vi bitterheten i ansiktet, det finns för många alternativ att utforska för att uppehålla sig vid något som inte är glädjefyllt.

martin höst

Och till den som sade att tiga är guld - att tala är modigt.

Kommentarer
Postat av: Sombrero & Tabasco

Du är en sann filosof och poet du Mattias!

2007-12-14 @ 15:08:13

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback