LOVE SAVES THE DAY

När julafton är över och alla paketen delats ut, när ingen vill ha fler pepparkakor och när glöggen står upp i halsen, infinner det sig en underlig stämmning som aldrig annars existerar. Jag vet inte om det är en sorts post-frosseri-i-saker-mättnad, en typ av baksmälla framkallad av sakutbyte, eller om det här mjuka men rastlösa sinneståndet bara är familjelycka. Men vad gör man nu, liksom? Det är en tanke jag vet att jag tänkt flera jular i rad, när maten är uppäten, mandeln i gröten hittats och det har skålats i champagne, vad är det egentligen man ska göra då? Många av er säger säkert att man inte ska göra någonting alls, vilket säkert är sant. Men i mig bor en alltför rastlös själ, utan något att ta tag i känner jag mig bara obekväm. Outkast. Julafton borde vara en dag då man borde dela med sig av allt man har, inte sluta ge av sig själv bara för att julklapparna bytt ägare.

Präktigt att säga, jag vet. Vem fan är jag som sitter här och snackar om osjälviska stordåd på julaftonskvällen, vad har jag gjort liksom? Jag har knappast lyft många kilon i soppköket vid slussen, jag har inte delat ut filtar på turebergs torg. Helt enkelt, jag firar lika mycket svenssonjul som alla ni andra svenssons. Det är lite så vi gör det här i landet, vi snackar mycket, vitt och brett och snyggt och klämmigt med en snygg poäng, inbunden av opersonliga pronomen och superlativ om självuppoffring, vilja och vi som har, vi bör dela med oss. Men vi hycklar ju. Det handlar om trygghet. Vi törs inte ge oss ut, vi vill vara med våra nära och kära, den dag på året då det kanske svider ondast i hjärtat på dem som faktiskt inte har några nära, eller kära, och som skulle behöva en varm hand att hålla i. Kom igen lilla svensson, våga sätta mjukt mot mjukt. Alla får inte julklappar.