mea culpa

Jag har en konstig sorts fast-forward på allt just nu. Allt går så fort, tiden rusar förbi och jag blir dagvild, förvirrad och därav lite irriterad på att jag inte har min shit together när jag behöver. Arbete, sysslor och fritid passerar och jag registrerar att tiden går och att jag gör saker men jag är inte närvarande i själen, det är som om jag spolar framåt för att jag vet vad som kommer hända. Problemet är bara att jag inte har en aning. Jag minns inte heller vad som egentligen har hänt, bara att nåt hände och det var antingen rätt kul eller så var det äh, rätt trist. Jag saknar sammanhanget, jag saknar en röd tråd, jag minns knappt vad jag ska göra. Det är inte kul. Skratta inte. Jag är seriös. 

Förvirringen kan ha med stressen att göra, jag är hypervarvad till och från. Stressen över min totalt havererade finansiella situation (som nu typ är lika med öken upphöjt med 12) och allt vad det innebär, mjöl och vatten är inte så jävla gott att äta. Stressen över det som precis var, nyår, allt som skulle fixas och piffas och donas och grejas, det blev ju faktiskt riktigt lyckat och allt gick som det skulle men min förmåga att koppla bort det som varit verkar ha gått i strejk, jag tänker fortfarande på det. Stressen över det och dem jag försummar, stressen som kommer av att jag inte vet vad jag vill och stressen från att saker håller på att rinna mig ur händerna, allt är nerslängt i en skål just nu och nån tyckte det var en festlig idé att dra igång elvispen. Åksjuk, typ.

Som vanligt är det väl självförvållat. Jag har skjutit upp saker för länge, saker jag borde tagit tag i för veckor sen tornar över mig och nu finns det snart ingen återvändo längre. Jag måste. För min egen skull, för deras skull, för hennes.

Men, förutom att jag inte vet vad fan jag håller på med och vad fan jag ska göra och varför i hela friden jag inte slängde soppåsen som innehöll räkor på nyårsdagen utan lät den sitta kvar under diskbänken (trots att jag satt och tittade på när fia slängde räkjävlarna) till imorse så att den typ förgiftade träet och det nu luktar som fan själv i hela köket, så är jag faktiskt nöjd, glad, belåten och förväntansfull inför det nya året. Allt är inte så illa som det låter. Stora saker ligger och väntar i luften. Jag tror att det kommer bli bra.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback