LOVE SAVES THE DAY

Jag och min kära pratade om gamla barnprogram i telefonen ikväll, och jag återupplivade den gamla funderingen om vad programmet med tåget, bokstäverna, "nu måste vi fara" och "adjöken, adjö" i vinjettsången hette och ifall det finns att se idag nånstans. Jag har funderat på det förut men aldrig kommit på det, jag trodde det var "Sagostunden" men det var en annan bortglömd pärla det. Helt fantastisk signaturmelodi för övrigt. När jag jagade runt på youtube efter mitt bokstavståg så hittade jag några gamla snuttar med björne och Robert Gustafsson, anno tidigt nittital, där Jurgen Lantz (den gamla, ÄKTA björne) är helt fantastisk och lite småelak mot Robert. Pennalisten Björne. Det trodde jag inte.

Det görs inga ordentliga barnprogram längre. De har för stor budget och för stora tankar om sig själva nuförtiden, det ska vara så duktigt och pluttenuttigt och sött och inte orsaka större känslosvall för de stackars små liven. Jag kommer ihåg att jag var rejält illa berörd av både Pippi Pelikan och detta Sagostunden, som är en lätt psykedelisk sak med typiskt tidiga åttitalsbohemdrag i tecknandet och för att inte tala om Lillstrumpa och Syster Yster, som min mamma inte tyckte att jag skulle titta på eftersom hon trodde att Staffan Westerberg var pedofil. Men jag led knappast av det, tvärtom så lärde jag mig något av det. Idag skulle svt aldrig komma på tanken att sända ett barnprogram som inte hade alla vassa kanter inslagna i fyra decimeter bomull. Det behövs mer knark på bollibomparedaktionen helt enkelt. För helt ärligt, tror ni inte Per Åhlin (bild) och Bengt Ernryd (musik) var skapligt nedrökta när dom kom på det här?