LOVE SAVES THE DAY

Att censurera sig själv är detsamma som att låtsas som att man inte finns. Att censurera det som ännu inte finns, att hindra ord och tankar från att binda sig samman innan de ställer till alldeles för mycket oreda är att leva endast till hälften.

Tiden går för fort nu, jag har inte tid att spela teater och fjanta runt och låtsas som att jag tycker det är kul att inte veta vad jag har att förvänta mig. Tillit? Att förvänta sig något, eller att skapa sig förväntningar, är detsamma som att hoppas. Att hoppas är samma sak som att ha ambitioner och att ha ambitioner är detsamma som att vilja något. När man vill något finns det alltid en risk för att bli besviken. Att bli besviken kan vara ledsamt, påfrestande, deprimerande, tråkigt och förjävligt. Vi spelar ett vågspel, men så länge fördelarna, hoppet, viljan, glädjen och utbytet överväger ängslan måste vi, jag, ta chansen. Ta chansen fullt ut dessutom, att vela är fegt och lika spännande som mellanmjölk. Vi har ju alltid valmöjligheter, alternativet är censur. Eller flykt.

Jag har tagit ett beslut och jag tänker stå fast vid det. Har du?