i ärlighetens namn

Det finns en låt, som jag skulle vilja spela för någon. Spela den högt. Jag ser hela scenen framför mig, hur det skulle vara. Låten är inte lång, två minuter och trettio sekunder. Det är inte många svåra och konstiga ord, det är ingen komplicerad melodi. Texten innehåller nog inte mer än femton olika ord. Den är inspelad på den tiden då datorer inte fanns, det är bara några gitarrer, bas, trummor, lite blås. En smygande stråksektion på slutet, som egentligen inte hörs om man inte lyssnar efter den. Men den är där. En körsektion, tre eller fyrstämmig, hårt panorerad ut till höger tillsammans med mycket av basen. Blåset ligger hårt till vänster, tillsammans med trummorna. Ni som gjort er hemläxa vet vilken genre som använder ljudbilden på det sättet och under vilken era. Mitt i, i ensamt majestät ligger sångaren. Rösten är rivig, spräckt, han tar i. Ordentligt, han nästan skriker. På det där snygga sättet som vissa kan, utan att det låter skrikigt. Joe Cocker kan det. Det är inte Joe Cocker som sjunger låten jag har i tankarna, men det skulle lika gärna kunna vara han. Det skulle kunna vara James Brown också, men det är inte han heller.

Det är en vacker låt, en ärlig låt. Det är en vacker text, en enkel text som blir så mycket vackrare just eftersom den är så enkel. Det finns inget utrymme för tolkning, inget som får en att tänka efter vad han egentligen menar. Det är tydligt. Den är lite töntig, på samma sätt som många kärlekslåtar är töntiga. Men det spelar ingen roll. Jag skulle vilja spela den här låten för någon, och kunna vara lika ärlig som den är.

Men det kommer inte hända.


Kommentarer
Postat av: Anonym

för vem var det? och vad var det för låt?

2007-02-07 @ 21:33:24

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback