LOVE SAVES THE DAY

Vaknade av ett sms, trodde att det var min väckarklocka och var halvägs ur sängen innan jag fattade vad som hände. Satte mig upp, gnuggade sömnen ur ögonen och tittade ut genom fönstret. Jag ville bara somna om och vakna i april.

Så här ser utsikten ut från taket på huset jag bor i, en dag i slutet på oktober år tjugihundrasex. Är det inte så grått att man bara vill ge upp? Det är för blött, för kallt och för blåsigt. Höll på att tappa paraplyet över kanten på mitt femtonvåningshus när jag tvingat mig upp på taket för att dokumentera eländet. Det hade visserligen varit spännande att se var det skulle ha hamnat, men det regnade för mycket för att jag skulle tycka det var verkligt lockande. Det värsta är ju att från och med nu blir det ju bara värre. Regn, snålblåst och gula träd kan jag stå ut med, men snart kommer ju snön också. Herregud. Jag är så bitter på vädret just nu.

Men jag är för ung för att vara bitter nån längre stund. En varm kopp te stod och väntade på mig när jag kom ner från taket, Sting sjunger walking on the moon och någonstans ser jag fortfarande hoppet. Vänta bara tills januari. Ha.