LOVE SAVES THE DAY

Var ute och slirade en stund inatt på gator, torg och nattklubbar i Stockholm stad. Eller i Stockholms kommun, som galningen på 100 höjdare skulle propsat på. Man får tydligen inte säga stad, kommun heter det. Whatever. Var på ett ställe som heter Kjellsons på birgerjarlsgatan, och tilllåt mig säga detta: Låt mig aldrig bliva stur! Det var personalfest med, läs och kräks, åttitalstema för flickorna och pojkarna på canal+, kickoff typ. Stelare tillställning får man leta efter. Jag och dannemannen var väl något av en frisk fläkt, han med sin enorma knallgula hiphoppiké-tröja och jag var den enda med slitna jeans hängande på höfterna. Det kan ha berott på åttitalstemat. Anyways, vi var där för att checka in jockeyn, en trevlig kille som tydligen kommer från samma förort som vi och som lirade på ganska bra. Men sekunden han slutade spela svenska hits a la rix FM så gick alla därifrån. Han dängde på chaka khan, michael jackson, kool and the gang och the whispers (and the beat goes on ni vet, den som inte gillar den borde.. kolla upp nåt). Han kämpade. Men så fort det inte var svenskt, gick folk. Han spelade en låt med Carola för att locka dem tillbaka, för att sedan spela nåt civiliserat, typ prince, men.. folk var inte på humör. Trist. Det kunde artat sig till en trevlig tillställning, men publiken sög. Torra, inskränkta och fega. Tre ord för att beskriva kundklientelet.

Kvinnan i röd kort klänning var dock kvällens behållning. Hon var den enda som dansade när ingen annan gjorde det. Desperationen lyste dock i hennes blick, hon hade fan bestämt sig för att kapa och allt annat var misslyckande. När vi gick skankade hon med en långhårig asiatkille till could you be loved. Hoppas det gick hela vägen.

Nej. Stockholm har blivit kallt.