er tid är nu

Jag vet inte när jag började gilla morgnar, men det är bara att gilla läget. Jag har blivit en hurtig morgonpigg jäkel som tycker om att gå upp och se att visarna på klockan i köket ännu inte nått slaget nio. Klockan nio är nån sorts gräns, före nio är det morgon och därefter är det förmiddag och den som fortfarande sover under förmiddagen är en latmask. Typ. Eller som en förebild för mig en gång sa, "är du inte uppe och påväg till jobbet före halv tio är du en skit". Förutsatt då att du inte har ett schema att följa. 

En sak jag märkt med tidiga morgnar, är alla ljud som visar att samhället vaknar. Det skrapar i taket, dvs golvet på lägenheten ovanför, när någon flyttar en stol. Ungar som inte vill till dagis och skola skriker i panik och förtvivlan, tills mamma eller pappa antingen ryter till och drar iväg med barnen i släptåg bäst dom vill eller inte eller med finess lyckas övertala barnen att sluta föra oljud, annars måste dom flytta ur huset och bo i skogen. Arbetare utanför börjar sina arbetsdagar tidigt, brevbärarna lämnar morgontidningar och sopgubbarna tömmer sopcontainrar. I morse så tror jag att några byggjobbare sågade gatstenar med typ vinkelslip nedanför mitt fönster, det låter ungefär som en tandläkarborr fast tusen gånger starkare. Klockan var nog åtta. Hade det varit jag för ett halvår sen hade jag nog ställt mig i fönstret och gastat åt dom att hålla käften "annars kommer jag ner!". Eller det hade jag inte alls det men jag hade drömt om att göra det. Jag hade inte orkat uppbåda den energin vid den tiden. Jag är mer tillfreds nu, när dagarna är längre. Jag hinner med mycket mer, stressen släpper. 

Idag sprang studenterna ut. Lyckliga jävlar. Satt en stund uppe på taket och tittade ner på ekipagen som åkte förbi på danderydsvägen och runt edsberg, dom verkade ha förbannat roligt. Inte alla dock. Jag såg en ensam kille i studenthatt och kostym gå med nedböjt huvud komma från skyttevägen, rudbeckshållet, snedda över vägen upp förbi mitt hus, femton våningar rakt nedanför. Det åkte förbi en lastbil med studenter nere på stora vägen och musiken dånade och alla skrattade och tjoade och killen stannade upp en sekund och slängde en blick över axeln, som för att se efter vem det var men eftersom det ligger hus i vägen såg han nog inget. Han stod så en sekund eller två, tittade och lyssnade. Sen fortsatte han uppför backen. Det gjorde lite ont.


Kommentarer
Postat av: sophie

schysst blogg.

Postat av: mutto

tack.

2007-06-11 @ 17:18:14
URL: http://mutto.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback