LOVE SAVES THE DAY

Visserligen vet jag inte om det här med social kompetens bör vara ett kriterium för att bli accepterad i samhället, däremot kan jag tycka att det är läskigt, konstigt, dumt och förvånande att vissa inte märker åt vilket håll stämningen är på väg. Att spela blind är bara onödigt. Vakna upp och känn hur vinden blåser, det är sällan försent. Lär av misstag, låt bara bli.

Om tre veckor spelar Steve Angello och Sebastian Ingrosso här i Linköping. Äntligen kommer det lite själ till den här stan, äntligen kan vi på riktigt festa som om det inte fanns nån morgondag.

the sun is shining
the weather is sweet
makes you want to move
your dancing feet

Dagens sanning, signerad hans majestät Bob Marley. Osannolikt skönt med solsken ute. Visserligen är det lite i kallaste laget, då jag lyckats supa bort mitt tredje par handskar den här vintern nångång i förra veckan. Jag vet inte vad det är med mig och handskar och mössor men jag lyckas alltid glömma dem överallt. Kan ha med mitt generellt  rätt kassa minne att göra förstås. När jag var lite fick jag höra att jag skulle tappa bort mig själv en dag, om jag inte skärpte mig. Charles Dickes skriver i förordet till David Copperfield att ett gott minne är något man antingen har med sig från barndomen eller inte har det alls, så därför tänker jag strunta i att ödsla tid på att försöka göra det bättre. Vet i och för sig inte om Dickens är en särskilt kreddig vetenskaplig källa, men han är en fantastiskt författare. Det duger för mig. Ge mig en filofax.

Hursomhelst. Jag har haft alldeles för mycket att göra de senaste veckorna, vilket gjort mig stressad, retlig och känslig. Nu borde det lugna ner sig lite en tid framöver, något som ska bli grymt skönt. Slippa behöva känna att jag inte hinner göra det jag vill, kanske kunna umgås med mina väldigt saknade vänner och min kära underbara amanda. Lugna ner mig. Andas. Leva? Amanda är i stan (min stad) till tisdag kväll, jag saknar henne. Som alltid är det bitterljuvt, men jag vill ha henne här nu.

Shout outs till martin, alex och christian. Sjukt stort, det är nu det börjar för er del. Om era galtar och suggor skulle vara busy på annat håll when the shit hits the fan är det bara att ringa general hjelm, det vet ni. Jag finns alltid.

Att censurera sig själv är detsamma som att låtsas som att man inte finns. Att censurera det som ännu inte finns, att hindra ord och tankar från att binda sig samman innan de ställer till alldeles för mycket oreda är att leva endast till hälften.

Tiden går för fort nu, jag har inte tid att spela teater och fjanta runt och låtsas som att jag tycker det är kul att inte veta vad jag har att förvänta mig. Tillit? Att förvänta sig något, eller att skapa sig förväntningar, är detsamma som att hoppas. Att hoppas är samma sak som att ha ambitioner och att ha ambitioner är detsamma som att vilja något. När man vill något finns det alltid en risk för att bli besviken. Att bli besviken kan vara ledsamt, påfrestande, deprimerande, tråkigt och förjävligt. Vi spelar ett vågspel, men så länge fördelarna, hoppet, viljan, glädjen och utbytet överväger ängslan måste vi, jag, ta chansen. Ta chansen fullt ut dessutom, att vela är fegt och lika spännande som mellanmjölk. Vi har ju alltid valmöjligheter, alternativet är censur. Eller flykt.

Jag har tagit ett beslut och jag tänker stå fast vid det. Har du?

Jag vill ta hand om dig, eftersom jag vet att du vill bli omhändertagen. Du behöver lite mer kärlek, du behöver lite mindre press och lite mindre att göra. Träffa dina vänner. Träffa mig. Ta en paus från den här galna världen, dra iväg. Jag är nyss hemkommen, men inte på långa vägar utvilad. Tror jag vet hur det känns, jag vet hur det kan vara. Dansa, skratta och värm dig mot någon som blir varm av att ha dig nära.

Har för mycket i sinnet, jag sitter fast i en skarv. Är det slutet på det som var eller början på det nya? Jag har rent mjöl i påsen, mitt uppsåt är rent och slätt som ett nypressat lakan. Mitt glas är helt fullt. Ändå känns det som att jag kämpar i motvind, med det mesta. Mitt liv är rörigt, ett slags Mutto Deluxe med extra allt. Allt passar inte med allt.

Jag behöver verkligen inte bli räddad. Bara lite kärlek. Träffa dem jag älskar. Verkligen, det är det enda jag behöver.

Förstår du vad jag menar om jag säger att jag ibland får ångestinspiration? Jag vet inte om det är för att fly från ångest eller om det är ångesten i sig som manifesterar sig i kreativitet. Det spelar nog ingen roll. Eller jo det gör det ju. Men oavsett vad, när den där tunga känslan lägger sig över skuldrorna och jag faller genom golvet är det ändå något som stannar kvar. Energi. Vilja. Inspiration, kreativitet. Men ändå, samma hopplöshet. Jag får alla dessa idéer och all den här energin och viljan att förverkliga dem, sen tittar jag ut genom fönstret. Inser att jag är i Linköping, att jag är lärarstudent och att jag egentligen borde lägga mer tid på studierna och sluta drömma om det ljuva livet, jag kommer ändå aldrig vara med om det.

Ibland undrar jag om inte livet bara är en ändlös rad av variationer på ett redan förutbestämt tema. Vi föds jagade av hundar, vi kan inte stå still för länge utan måste hela tiden förändras. Det fasansfulla är att oavsett hur mycket du och jag anstränger oss, kommer vi aldrig bli kvitt det. Är du inte anpassningsbar bryts du, är du för lätt att forma slår du bara knut på dig själv. Konformitet. Vilket skällsord. Vilket skämt.

Jag har orkar inte uppfinna hjulet varje gång, jag har ingen lust spela med och jag vill inte låtsas vara någon annan.

Det är så det börjar. En blick, ett snabbt hjärtslag för mycket. Utan att veta om hur, varför eller när händer det något i hjärnan (möjligtvis även i hjärtat) och allt är därefter annorlunda. Det går nästan kusligt smidigt, alltför snabbt för att någon ska kunna reagera. Det där extra hjärtslaget förändrar hela vår tillvaro, vi kan inte värja oss. Det vill vi förstås inte heller, vi söker hela tiden efter det. Men det är lite lustigt hur vi alltid blir fullständigt överrumplade när vi inser vad som håller på att hända, när vi förstår att vi tappat kontrollen och faller fritt med förbundna ögon och med händerna på ryggen. Att ge efter, utan att oroa sig för om skyddsnätet håller, är allt som finns att göra.

Jag skriver långsamt när jag blouöggar, antagligen beror det på att jag är en självkritisk pedant med ambivalent självförtroende. Att se varje mening efter att jag skrivit den, läsa den fyra gånger innan jag kan gå vidare är mer en regel än en underlig tillfällighet. Undrar vad jag egentligen är rädd för. Orden är slavar under min makt, med orden kan jag få dig att uppleva vad jag vill utan att du ens reflekterar över det och det enda du kan göra är att lära dig ifrågasätta.

Idag har jag inte tid att skriva långsamt och självcensurerande, jag slog precis vad med mig själv om att jag kunde skriva ned allt jag ville ha sagt på femton minuter. Frågan är om det alstrar kvalitet eller om det göder stress? Och i så fall, är stressen positiv eller negativ? Beror väl på resultatet kanske, hittills har jag inte fått ur mig något vettigt alls. Bara ord i rader. Men som sagt, jag har inte tid att vela och tjafsa om prepositioner idag. Jag har jobb att göra.

Hela tiden snurrar William Bell's gamla dänga "I forgot to be your lover" på repeat i mitt huvud. Möjligen en av historiens vackraste låtar, men papa please, inte nu. För mycket jobb, för lite tid, jag vet. Uppskattning är tyvärr inte alltid kumulativt, i varje fall räcker det inte till hur länge som helst. Vi måste ge varandra mer, hela tiden. Jag saknar mina vänner litegrann.

Men okej. Då kickar vi igång.

Inatt så drömde jag något som jag aldrig drömt förut. Det var inte om fred på jord och alla krigs slut, däremot om att jag och mina vänner i fikaklubben var anställda på TV4 och skulle där göra en långfilm tillsammans med casten från Fredag hela veckan. Det där ganska taffliga humorprogrammet som går på fredagar. Med dom två killarna som ledde idol. Den ene heter Peter och den andre är bara töntig? Ni vet.

För er som inte vet vilka fikaklubben är - det är en löst sammansatt social cell, bestående av fikaberoende individer från lärarprogrammet på linköpings universitet. För närvarande har vi 22 officiella medlemmar, men gruppens slappa medlemskriterier gör att antalet flyter. Vi anordnar förutom fika även vanligt alkoholdrickande, matkvällar, hångelplattformar och bostadsförmedling. Ett skönt gäng helt enkelt. Men, tillbaka till drömmen.

Vi skulle alltså göra en långfilm. I drömmen hade fikaklubbens medlemmar infiltrerat TV4's organisation, vi hade folk på alla möjliga poster. Programledare, chefer, hangarounds. Min vän Joel, var en butter men folkkär väderpresentatör som egentligen inte alls var meterolog, men ville jobba med nyheter. Det var så nära han kom liksom. Martin var en såsig och ständigt bakfull hallåa, han rapade rätt ofta i TV. Bra TV! ropade chef Christian, chockvärdet övervägde baksidorna men allt eftersom gick det inflation i chock tvingades stackars Martin göra allt mer förnedrande saker för att behålla sin image. Alex och Elin hade ett matlagningsprogram som hette Alex & Elin, det är något speciellt med fina kvinnor och hushållsmaskiner, inte sant? Det går hem. De var dessutom söta som sockerkaka. Själv var jag en Ernst Kirchsteiger-typ, snygg, kvasihändig och förtroendeingivande med eget gör-det-själv-program, men eftersom jag själv visste att jag var en fake hade jag börjat snorta kokain innan inspelning. För att det var coolt, och jag behövde känna mig lite cool.

Men nu skulle produktionsledningen slå på stora trumman, långfilm ska vi ha! Manus var skrivet, en bred historia bestående av många karaktärer, alla sinnrikt ihopflätade och med ett dräpande snöpligt och oerhört roligt slut. En hel tv-kanal skulle engageras, något annat hade aldrig tidigare skådats. Guldbagge! Oscarsnominering! Guldpalm! Detta ropades i korridorerna, ens innan inspelningen hade satt igång. Men den kom heller aldrig igång, för att Elin från Alex & Elin krävde extra gage och skulle därmed äta upp en för stor del av produktionsbudgeten! Och det var otänkbart att bara ha den ena kvinnan från det populära matlagningsprogrammet med, det hela var en stor skandal. Jag tyckte allt var oproffsigt skött och skanderade "amatörer!", låste in mig i min loge tillsammans med den snygga Josefine från Fredag hela veckan (hundtricket-tjejen) och knarkade kokain istället. Då tyckte Martin att jag var snobbig och ville att Martin Timell skulle ta min plats, men blev hånskrattad åt av den buttre Joel, som ansåg att den stackars Martin aldrig skulle förstå sig på äkta kultur. I nästa sändning stod Joel framför väderkartan med ett stort glas rödvin och läste rysk poesi, i protest mot det veka kulturklimat han tvingades jobba i. 

Chef Christian hade inget annat val än att avskeda oss allihop och gjorde så, därefter talade han ut i kvällspressen och hävdade att den välkända grupperingen "fikaklubben på TV4" var en "sekt" och att hans eget avhopp skett i sista stund, innan "smöret blev för hett i pannan, så att säga". Fikaklubbens rykte skönk som en sten, och ett år senare hade man glömt att den funnits. Vem som egentligen grundade fikaklubben blev aldrig känt, men det viskades om att en kille nere på kostymavdelningen, som kom från de södra förorterna och därför talade en smula underligt, brukade kallas för "bossen" av flera stora profiler. Inget konkret av detta kunde bekräftas.

Legenden om fikaklubben föll i glömska, men dess storhetstid är ett historiskt faktum. 

Det var min dröm. Typ.

     

När julafton är över och alla paketen delats ut, när ingen vill ha fler pepparkakor och när glöggen står upp i halsen, infinner det sig en underlig stämmning som aldrig annars existerar. Jag vet inte om det är en sorts post-frosseri-i-saker-mättnad, en typ av baksmälla framkallad av sakutbyte, eller om det här mjuka men rastlösa sinneståndet bara är familjelycka. Men vad gör man nu, liksom? Det är en tanke jag vet att jag tänkt flera jular i rad, när maten är uppäten, mandeln i gröten hittats och det har skålats i champagne, vad är det egentligen man ska göra då? Många av er säger säkert att man inte ska göra någonting alls, vilket säkert är sant. Men i mig bor en alltför rastlös själ, utan något att ta tag i känner jag mig bara obekväm. Outkast. Julafton borde vara en dag då man borde dela med sig av allt man har, inte sluta ge av sig själv bara för att julklapparna bytt ägare.

Präktigt att säga, jag vet. Vem fan är jag som sitter här och snackar om osjälviska stordåd på julaftonskvällen, vad har jag gjort liksom? Jag har knappast lyft många kilon i soppköket vid slussen, jag har inte delat ut filtar på turebergs torg. Helt enkelt, jag firar lika mycket svenssonjul som alla ni andra svenssons. Det är lite så vi gör det här i landet, vi snackar mycket, vitt och brett och snyggt och klämmigt med en snygg poäng, inbunden av opersonliga pronomen och superlativ om självuppoffring, vilja och vi som har, vi bör dela med oss. Men vi hycklar ju. Det handlar om trygghet. Vi törs inte ge oss ut, vi vill vara med våra nära och kära, den dag på året då det kanske svider ondast i hjärtat på dem som faktiskt inte har några nära, eller kära, och som skulle behöva en varm hand att hålla i. Kom igen lilla svensson, våga sätta mjukt mot mjukt. Alla får inte julklappar.  

Jag är hemma i Stockholms norra förorter igen. Här har jag vuxit upp, här har jag blivit människa. I detta gula hus har jag bott i massvis av år och jag tror att jag sovit i alla rum. Kanske inte tvättstugan. Köket är också tveksamt. Det spelar ingen roll egentligen, vill bara göra poängen att det här är hemma. Inte på samma sätt som för fem år sen, det har hänt alldeles för mycket sen dess. Men ändå så mycket hemma det kan bli.

Åka och jobba på mitt gamla jobb imorgon. Det känns lite halvbra, pengarna är sjukt nödvändiga och utan tvekan kommer jag ställa upp på vilket slavarbete som helst. Men Väsby är Jennieland, vilket kanske inte borde spela någon roll men som ändå gör det. Vet inte hur jag skulle reagera på att träffa henne lite random. Skevt. Jag är rätt säker på att hon skulle lacka ur och säga mig ett och annat. Jag vet dessutom vad hon borde säga, låt det komma liksom. Inte mer än rätt. Whatever, jag kan inte göra något åt det. Tänker inte tjafsa, tänker inte bråka om någonting. Det river fortfarande i mig varje gång jag tänker på henne, alla djävlar i helvetet vad ont det gör. Det förändrar förstås ingenting. Mitt misstag, mitt fel och jag borde sluta vara en sådan cry baby about it.

Julen stundar. Jag är inte säker på att jag är så pepp faktiskt. Min ekonomiska situation är öken gånger trehundramiljoner, dessutom måste jag spara tills jag ska till Norge och åka lite v4. Julklappar är ett skämt. Vem uppfann klappångest? Ge mig ingenting, jag kan inte ge något tillbaka. Svältgräns.

Vad mycket tragik jag kommer med, det kan inte hjälpas. Värre blir det. Jag ska avsluta mitt facebook-konto tror jag. Det är inte det som är det tragiska dock, men jag tror att facebook är som msn, djävulen och källan till allt ont. Innerst inne. Men men. Peppar peppar. Trots allt denna dysterhet och trots all denna melodrama, finns det någon som kanske kan vara en ljuspunkt i mitt mörker. Hjärtat, sätt på din mobil.

Det är inte de stunder då vi är vänner som visar hur stark kärleken är. När vi är griniga, trötta, besvikna och förvirrade är de tillfällen då vi egentligen borde stanna upp och ta fram ett måttband och slå ett varv runt oss, för det är när våra fulaste miner kommer fram som vi måste ta ställning. Utan prövning finns inga problem att lösa, utan motgångar finns inget att kämpa för. Med allra största säkerhet kommer osäkerheten att infinna sig, det är när den kommer vi måste vara beredda.

Trubbel längs vägen. Dunkla avsikter, misstag görs i rad och stoltheten gör oss blinda. Ingen backar. Ingen tvekar, det är bara det att ingen heller vet vad som egentligen borde göras. Att rusa framåt utan att se var vi sätter fötterna kan vara eggande på samma sätt som det är skrämmande, eftersom spänningen är det vi allra mest saknar under våra trygga vardagar. Eftertanke är något som sköts efteråt eller lämnas åt dem som står kvar på startlinjen, hetsen att prestera är överväldigande. Vi letar brister bland bröder och systrar, istället för att inse att det är spelet vi spelar som är trasigt.

Låt inte mörkret dölja vad som är viktigt. Kärleken är alltid en ledande stjärna, vi måste bara se bortom molnen.

Att vakna bredvid någon är alltid speciellt. Oavsett vem den personen är och oavsett hur natten har sett ut, är det en särskild känsla som infinner sig när man efter tre sekunders förvirring minns vem hon är. Hej du, sovit gott?

Den här staden är en circus. Det här livet är en obevakad dokumentärsåpa som alla följer men ingen reflekterar över. Förändringar sker långsamt men fundamentalt, vi söker oss till värme och kärlek för alla behöver vi. Ingen vill egentligen vara den som landar och stadgar sig först, alla vill ha kakan kvar och samtidigt bli fet av att slaska i sig degen, direkt ur bunken. Det är lite så vi gör det här i stan, vi drömmer och vi lever utan morgondag. I varje fall i tanken.

woke up, and wished that I was dead
with an aching in my head, I lay motionless in bed
I thought of you, and where you've gone
let the world spin madly on

En helt underbar bakfyllereflektion. Jag tror inte texten är menad så från början egentligen, men visst är det där känslan som kommer en mysig bakismorgon? Huvudet fullt av bomull, och en indian som spelar på sin trumma. Dunk, dunk.

Det var grönt och i varje fall hyfsat varmt när jag flyttade hit i augusti. Herregud, tiden springer iväg. Det var fyra månader sen. Då var det blad på träden och gräset var inte lerbrunt eller orange, det regnade inte varje dag och man behövde inte sitta på Ellen i tjugio minuter med en kopp varm chocklad i händerna bara för att man råkat glömma sina vantar.

Nu, i december är det mest brunt. Hösten har kommit och antagligen också gått, men jag tycker att det fortfarande ser likadant ut. Allt har en färgskala av smuts och fukt, det ser ut som att jorden är död. Förmultnande. Allt är blött. Trots allt detta lever det människor här, vi är ett härdat folk som trotsar planetens uppenbara försök att jaga iväg oss. Jag har hört en vis man säga att Sveriges klimat egentligen inte är lämpligt för människan att leva i och vissa morgnar, när jag först trampar upp för den blöta och kladdiga backen till vallamassivets krön och sen slår i väggen av iskall motvind som tjuter hela vägen till campus, är jag beredd att hålla med.

Men ändå finns det skönhet här. Linköping kan vara vackert om man tittar efter på rätt ställe. Det allra vackraste, är glädjen och vänskapen som likt vatten rinner in överallt, genom trånga gångar och mellan sprickor. Värmen som alstras av skratt omvandlar vi till den energi vi behöver för att stå ut. Med synkroniserade hjärtslag och otukt i sinnet spottar vi bitterheten i ansiktet, det finns för många alternativ att utforska för att uppehålla sig vid något som inte är glädjefyllt.

Att sitta en hel natt på bio är speciellt. Gå in i salongen vid tolvsnåret på natten, varm i magen av glögg och med förväntan i bröstet på vilka filmer man ska få se. Man hittar sin stol, nummer 169 för min del. Den ser mjuk ut. Blå. Här kommer jag spendera följande sju timmar, denna stol är mitt hem och min borg. Ingen kan ta den ifrån mig, det är mitt nummer på biljetten.

Om två filmer av tre är bra får man väl anse det godkänt. Den första, ett kriminalthrillerdrama av David Cronenberg som heter We Own The Night var helt ok. Marky Mark liksom. Han är ju alltid sevärd. Vem minns inte Basketball Diaries och Boogie Nights liksom, från det glada nittiotalet. Ha. Den andra bra filmen var Juno. Helt fantastisk. Välspelad, välskriven, intelligent och rolig. Underbara karaktärer. Jag vill gifta mig med Juno. Om det inte vore för att jag skulle vara rädd för henne så skulle jag friat på stående fot. Den sista, nåt disneydravel är inte ens värd att nämna. Skit. Jag ville sova, men de artonåriga brölkillarna i salonghörnet och det spontana sjungande som verkar vara stående inslag i disneyfilmer gjorde det omöjligt. Jag ville kasta frätande syra i ansiktet på ekorren. Och på brölkillarna.

Sällskapet gjorde sitt till upplevelsen, mycket angenämt! Tack ska ni ha allihop. Min förkylning blev också lycklig och galopperade, kan tänkas att två timmars sömn på.. nu 30 timmar, har resulterat i något försämrat immunförsvar. Jag mår kasst helt enkelt, ska försöka sova ett par timmar.

Fuck off and die.

Det finns nätter vi lever för att dansa, det finns nätter vi lever för att älska. Vi dansar för att vi lever, vi älskar för att natten är här. Höga på livet, fulla på fulvin och absolut hemkört bryr vi oss inte om studier, plånböcker eller fantastiskt generade morgnar. Det enda som finns här och nu är du och jag, vi, och vi tänker inte bli störda bara för att klockan är 10.15 och det är föreläsning i key-1. Festen fortsätter tills hjärtat säger stopp, tills hjärnans impulser blir distade och krokiga och minnet sviktar. Vad hette hon egentligen? Näe, inte fan var vi väl på herrgården igår? Jo kära vän, vi var där i tre timmar. Vi skrattade hela vägen hem.

Jag trodde länge att bloggandet var över för min del, mest eftersom jag fann mig alldeles för vilsen för att orka koncentrera mig på att formulera fyndiga inlägg. Borttappad på så många plan. Väck. Men på samma sätt som det alltid kommer en ny morgon, går det inte att hålla mig borta från tangentbordet. Har tänkt rätt länge på det faktiskt. Att börja igen. Vi får se hur det går, börjar i liten skala.

Vad har jag varit, vad har jag hållit på med? Sannerligen, jag har inte suttit på händerna och försökt frammana främlingen. Som för övrigt är något alla borde testat innan de dör. Jag håller mig sysselsatt, jag är överallt. Dyker upp där du minst anar det och där du som mest förväntar dig det. För som alla vet gäller det att hålla sig flytande när båten har sjunkit och jag tror att min båt sjönk för ett tag sen, i varje fall kapsejsade den. Men, genom år av träning har jag lärt mig simma och se på fan, står jag inte här igen. Kanske inte i fornstor gestalt och med solen i ögonen (ännu), men ett steg i taget.

Pankast på campus (möjligen bortsett från henrik) men yngst i sinnet, vi kan faktiskt supa utan att ha kul. Eller hur var det nu? Jag orkar inte hänga upp mig på dessa kvinnor som inte vet vad de vill, eller som i varje fall inte bara kan tala ur skägget. Låt mig vara eller ta mig här och nu, for fuck sake.

Kanske ses igen!

Bloggen är död. Länge leve bloggen.

Inte förrän på måndag ska jag ens tänka på att lyfta ett finger som har med skolarbete att göra, för nu är alla kursuppgifter och texter som ska behandlas innan praktiken klara. Praktiken, som startar på måndag, är nästan praktik på låtsas, typ prao, då vi ska gå ut i en mellanstadie/lågstadie (vilket det inte heter nuförtiden egentligen men wtf) och observera och interagera med vår mentor vi tilldelas och dennes klass. Vi ska inte föra lektioner eller undervisning utan mest se vad i hela friden det egentligen är som pågår i en sjätteklass år 2007 och hur läraren löser (eller inte löser) alla situationer och problem som kan och kommer uppstå. Intressant ska det bli, jag är den enda i min tutorgrupp (typ "klass") som kommer vara ensam med en mentor, alla andra får dela. Känns lite lyxigt. Som att jag är speciell och bra. Eller som att jag är retard som måste ha dubbelt så mycket uppmärksamhet? Äh.

Detta, denna skolledighet innan måndag, måste firas. Ikväll spelar florence valentin på Ryds Herrgård, eller HG som det egentligen heter no matter what people say och vi kommer ju bli dängfulla och skrika med i pokerkväll-låten. Lite för att den är svängig, ganska mycket för att den handlar om en förort till den enda stora staden som finns i det här landet och vi som känner till livet i förorten tycker gärna att vi är lite häftigare än människor från vetlanda eller motala. Jättetöntigt och om detta är vi medvetna, men det är mycket som är töntigt här i världen.

Jag måste hoppa in i duschen. Sand från gårdagens beachvolleyboll befinner sig fortfarande innanför mina kalsonger. Åh läs inte det där sista, det gör t o m mig äcklad.

I helgen var jag hemma i estockholmo och hälsade på nära och kära. Bland annat. Fredag kväll jobbade jag visserligen, spelade skivor för ett helt pack 35åringar nere i edsviken. Ali bali var mannen med programmet, the man with the plan och festen blev blöt och lång. Han hade tydligen kastat ut de sista vid femrycket, jag stack redan vid halv två då min kära kom och hämtade mig i bilen. Just det, hon har fått körkort. Jag är vansinnigt stolt. Haha.

Men nu är jag tillbaka i linkan igen, korridoren är öde. Ingen söndagsfika, blev nästan besviken. Jag hade sett fram emot det, se vad det hade bjudits på. Det är nämligen så att den som har städveckan som ordnar fika på söndagar och det är upp till denne att bestämma vad som serveras. Om två veckor är det min tur, undrar vad jag ska bjuda på.