LOVE SAVES THE DAY

Jag vet inte om jag ska vara bitter och irriterad eller om jag inte ens borde låta mig beröras. Det ligger utanför all min kontroll, utanför min rätt till åsikt t o m (nej man har inte alltid rätt till en åsikt) och jag borde bara hålla käften, le och låtsas som om det regnar. Vilket det ju gör så det borde inte vara så svårt, trots det så känner jag mig lurad, på det där snopna sättet. Jag är inte arg, men känner mig lite dum.

Jag har ingen anledning att känna mig lurad eftersom jag inte har förlorat något, det är nog snarare så att min tilltro har fått sig ytterligare en törn. Jag hoppades, jag ville, jag vill, men nu kommer det inte bli så. Äh, det spelar ingen roll längre. Jag kommer inte börja gråta, men jag kommer att ångra att jag inte tog chansen när jag hade den. Jag är inte arg, men känner mig lite dum. 

Jag föll för eget grepp. Förhoppningsvis lär jag mig lite ödmjukhet av det.
Inte troligt dock.

Det finns dagar och nätter då man bara vill ta tag i någon och skaka om dom och säga att du är ju dum i huvet. Man tror sig, eller man vet sig ha ett bättre förslag för hur den andre ska bete sig, vad han eller hon ska göra och inte göra. Det finns så många människor som skulle behöva vägledning i ganska många frågor, jag erbjuder mig självklart och högljudt att ge dom denna när jag finner det lämpligt. Och det passar mig förstås. Ingenting är gratis här i världen. Äh vadå, säg mig senaste gången du gjorde något som du själv absolut inte fick någon personlig vinning av. Only god can judge me bitch, låt den som är utan skuld kasta första stenen.

Det finns dagar och nätter då man bara vill ta tag i någon och kyssa henne tills läpparna blir trötta och säga att du är fantastiskt söt ikväll. Man vill vara gullig och puttenuttig och tvåsam, det finns inga andra, ingen morgondag och inga bekymmer. Man tycker att det borde vara allas rättighet att få ligga sked en hel söndag, att ligga med näsan i någons hår och småprata om helt oviktiga småsaker tills omvärlden tränger sig på och tvingar en tillbaka till verkligheten.

Men å andra sidan, om det skulle vara allas rätt så skulle det ju tillslut inte vara kul längre.

People, behave. Vad är det med folk nuförtiden, kan ni inte hålla er åtminstone skenbart monogama en liten liten stund? På hösten ska man kura ihop tillsammans, skydda varandra mot kyla och mörker. Nya kärlekar som fogats ihop efter semestrar, sommarlov och nystarter i allmänhet, saker som betyder interaktion med nya vackra människor i synnerhet, ska testas, nötas och fortgå. På våren ska man göra slut, då hägrar sommaren och allt vad den innebär. Jag vet att jag kastar sten i glashus, jag är själv en höstavslutare, en autumn ender som alltid slänger bort det gamla när det är tid att hålla fast vid det som är iaf skenbart beständigt, men jag blir så ledsen av att höra om alla dessa avslut, ett efter ett. 

Världen behöver mer kärlek, det är det som håller den ihop. Att jag själv verkar vara oförmögen att bli förälskad nuförtiden skyller jag på överdos i tonåren, jag är som obelix som föll i grytan full med trolldryck. Jag är ständigt full av kärlek men det är en kärlek som få får känna av, just eftersom jag är så trött på förhållanden och blir vettskrämd vid tanken att fastna i ännu ett meningslöst. Kärleken jag sprider är därför av en mycket mer spontan art, lite här lite där.

Håll mig inte till svars för mitt till synes oansvariga, syndiga och moralt förkastbara kärleksliv, jag rår inte för det. Njut istället av det ni får ta del av, låt er svepas med. Om så bara för en sekund. Ingen av oss vet när det är över.

Jag såg nyss Henrik Dorsins nya humorprogram på tv, Humorlabbet: Grotesco Royal. Jag tycker inte om Henrik Dorsin i parlamentet, jag tycker nog inte om Henrik Dorsin som komiker överhuvudtaget men det var en sketch i programmet som fick mig att dö av skratt.

 - Aha, du kör windows cp? Men gå in på kontrollpanelen, sen bildskärm och kryssa ur rutan "cp-ryck" så ska du se att skärmen slutar skaka.
 
Känns ju iof som ett gammalt datanördskämt, men det var kul ändå. Och varför inte, jag är ju datanörd. Jag tänder på klockfrekvenser, bus-hastighet och cachestorlek. Jag går igång på det. Det pirrar i magen. Det var iaf en rolig sketch i ett för övrigt ganska bisarrt program, bisarr humor är ju förstås kul men detta var mest överspel och dålig rekvisita. Ett annat väldigt roligt program är South Park, och gud har hört bön och börjat sända de nya avsnitten i staterna. Och jag är ju pirat, så jag laddar hem dom här samma dag de sänds där. I det senaste avsnittet ska Cartman frysa ner sig själv i tre veckor eftersom han inte orkar vänta på releasen av nya Nintendo, men Butters tappar bort honom. Han vaknar upp femhundra år senare. Samtidigt ska Mrs. Garrison förklara evolutionen (som hon inte tror på) för klassen men blir entledigad när hon kastar bajs i pannan på gästföreläsaren (som hon senare har sex med) eftersom att "om jag är släkt med en apa, kan jag bete mig som en apa".

Humor humor. Vad skulle man göra utan?

Jag har influensa. Det är deprimerande, jag trodde jag hade växt ifrån det. Jag har fått det ungefär varje jävla år sen jag var riktigt liten. I olika former, ibland halsfluss, ibland bihåleinflammation. Det kvittar, det är samma bakterie typ. Eller vad vet jag? Det kanske är två helt olika bakterier, hursomhelst får man feber av båda. Det gör ont i hela kroppen, i leder och i muskler. Man fryser och svettas om vartannat och beroende på om skiten sitter i näsan eller i halsen så har man antingen svårt att andas eller att svälja. Prisa gud för antibiotikan, utan den skulle jag varit död för länge sen typ. Det är också deprimerande.

Jag är ett praktexempel på en sån som det naturliga urvalet varje år försöker rensa bort eller härda. Varje år bråkar det med mig och försöker få mig att antingen kämpa eller ge upp, tvinga mig att bli starkare eller bryta sönder, eftersom det försöker säkra artens fortlevnad. Mina gener är svaga mot bakterier, jag har väl en flaw i mitt immunförsvar eller nåt. Men tack vare antibiotika, så kan jag motstå den naturliga urvalsprocesssen med hjälp av 1g penicillin morgon och kväll. Är det en svaghet hos människan, att vägra inse att vi stjälper snarare än hjälper med all vår bekväma vardagssjukvård? För vore det inte för, t ex penicillin, så skulle många av oss antagligen dött för länge sen.

Vi har ju trotsat det naturliga urvalet, detta hände för länge sen. Vi låter dåliga gener leva vidare, eftersom vår moral inte låter oss rensa bort dom. Vår moral, i form av våra lagar, tillåter inte aktiv dödshjälp utan medgivande på folk med alzheimer, cancer, klinisk fetma, diabetes och andra blodsjukdomar, hjärtproblem, njurproblem, hiv, svagt skelett, grå starr eller pollenallergi. Det här är ju bara en bråkdel, jag kan ju rabbla sjukdomar i all evighet som vi bromsar, försöker hindra och ibland botar så pass att generna, anlaget kan föras vidare. Det är sinnesjukt egentligen, vi försvagar vår egen art så att vi om ett par hundra år antagligen kommer vara mycket svagare fysiskt idag. Men jag är ju så klart tacksam, jag skulle antagligen strukit med ganska tidigt utan antibiotika.

Om nu människan finns om ett par hundra år, jag är rädd för att vi lyckas göra vår planet obeboelig innan dess. Se an inconvenient truth mina vänner, bege er därefter ut på gator och torg och hetsa massorna till att förändra vårt destruktiva leverne. Om vi inte börjar ändra oss pronto, så kan vi lika gärna sluta med sjukvård. Bara slöseri med tid.