nostalgivibrationer
Jag och min kära pratade om gamla barnprogram i telefonen ikväll, och jag återupplivade den gamla funderingen om vad programmet med tåget, bokstäverna, "nu måste vi fara" och "adjöken, adjö" i vinjettsången hette och ifall det finns att se idag nånstans. Jag har funderat på det förut men aldrig kommit på det, jag trodde det var "Sagostunden" men det var en annan bortglömd pärla det. Helt fantastisk signaturmelodi för övrigt. När jag jagade runt på youtube efter mitt bokstavståg så hittade jag några gamla snuttar med björne och Robert Gustafsson, anno tidigt nittital, där Jurgen Lantz (den gamla, ÄKTA björne) är helt fantastisk och lite småelak mot Robert. Pennalisten Björne. Det trodde jag inte.
Det görs inga ordentliga barnprogram längre. De har för stor budget och för stora tankar om sig själva nuförtiden, det ska vara så duktigt och pluttenuttigt och sött och inte orsaka större känslosvall för de stackars små liven. Jag kommer ihåg att jag var rejält illa berörd av både Pippi Pelikan och detta Sagostunden, som är en lätt psykedelisk sak med typiskt tidiga åttitalsbohemdrag i tecknandet och för att inte tala om Lillstrumpa och Syster Yster, som min mamma inte tyckte att jag skulle titta på eftersom hon trodde att Staffan Westerberg var pedofil. Men jag led knappast av det, tvärtom så lärde jag mig något av det. Idag skulle svt aldrig komma på tanken att sända ett barnprogram som inte hade alla vassa kanter inslagna i fyra decimeter bomull. Det behövs mer knark på bollibomparedaktionen helt enkelt. För helt ärligt, tror ni inte Per Åhlin (bild) och Bengt Ernryd (musik) var skapligt nedrökta när dom kom på det här?
Länkar även till den underbara snutten med Björne och Robert Gustafsson, som av outgrundlig anledning inte går att embedda i bloggen. Men den här länken är guld värd, missa den inte. "Den lille herrn här" är dessutom en helt underbar replik.
http://www.youtube.com/watch?v=cHEw9JfxHiY
resa runt
Det finns händelser som vi alla önskar att vi fått uppleva. Händelser som ligger i historien, händelser som förändrade världen, som sparades i historieböckerna för att vi skulle lära av dem. Stora händelser, goda händelser, förskräckliga händelser. Och inte bara händelser utan allt som hände, jag skulle ha velat leva för att få läsa i tidningen om Einsteins relativitetsteori på 1910-talet och varit inbjuden till nobelfesten för att se honom ta emot pris av kungen tio år senare. Jag vill veta hur det kändes under andra världskriget då hoten fans överallt, hur mycket ångest upplevde svenskarna över att inte ta ställning? Hur togs beskedet att Malcom X sköts ihjäl 1965, togs det emot med ilska, sorg, hämndbegär? Det vi idag får veta om dessa händelser, all historia egentligen, är andra personers berättelser och skildringar. Om vi inte var där måste någon annan berätta för oss hur det gick till och oavsett om det är Nationalencyklopedin, TV4 eller Se&Hör som får för sig att berätta historien så är den mer eller mindre färgad av dess berättare och eftersom jag är en sån kritiskt jäkel som bara måste ifrågasätta källor och gärna dubbelkolla själv så skulle det vara underbart med en tidsmaskin. En alldeles egen en.
Dit jag först skulle åka skulle inte vara 1523 och Vasas intåg i Stockholm, inte till Berlin 1945, inte till Paris 1789 och stormningen av bastiljen, inte till år noll och leta upp den där Jesus från Nasaret, inte ens 120 miljoner år tillbaka i tiden och kanske se en dinosaur. Kanske senare, men först av allt skulle jag åka till Wembley Stadium 1986 och se Queen live. Freddy Mercury. Behöver jag säga mer? Jag tror att Freddy är högt på top 5 entertainers of all time, helt klart. Michael Jackson är där nånstans. Bruce Springsteen. David Bowie, Bob Marley. Freddy är unik eftersom han är en del av ett band som är minst lika viktiga som han själv. Marley spelade ju också i band, men han skrev å andra sidan det mesta själv tillsammans med Bonnie Wailer. I Queen har alla fyra medlemmar individuellt skrivit låtar som bandet framfört och som blivit number ones och platinasinglar. Brian May, gitarristen skrev "We Will Rock You", trummisen Roger Taylor skrev "Radio Ga Ga". John Deacon på bas skrev "Another One Bites The Dust" medans Freddy skrev, så klart, "Bohemian Rhapsody".
Ingen i bandet var waste of space och utfyllnad, men Freddy sken lite starkare än de andra. Han syntes ju mest eftersom han var frontman och sjöng, och för att han gillade tajta spandexdräkter och glittriga bälten, men han har något som jag liksom inte sett hos nån annan. Om det är utstrålning, skills, hartänderna eller för att jag vet att han dog för tidigt pga Aids som han är mytisk, eller för att jag hade "Jazz" på tape när jag var liten och lyssnade på "Fat Bottomed Girls" när jag var ledsen.. hursomhelst, jag skulle åka till Wembley. Först därefter skulle jag utforska mindre betydelsefulla perioder i historien, som upptäckten av penicillinet eller sprängandet av atombomben.
dom jävlarna ska skjutas
Att se ett gäng människor göra samma sak, gänga upp sig mot en försvarslös sjuttonåring och kasta stenar i huvudet på henne tills skallen spricker, det är inte mänskligt, det är djuriskt. Det här våldet är inte på något sätt försvarbart, det är inte självförsvar, det är inte rättvisa, det är inte ens förebyggande våld, det är kallblodigt mord på en värnlös. Att en hel folkmassa kan inte bara acceptera, utan heja på gärningsmännen och tagga upp stämmningen är så vidrigt att jag för en sekund önskade att GWB skulle tappa besinningen och attacktrycka på den stora röda knappen så att hela området förvandlades till ett nukelärt wasteland där inget liv överhuvudtaget, förutom missbildat och fruktansvärt plågsamt skulle kunna existera på ett par hundra år. Pang bom hej svej. Vi hörs. Men samtidigt, vet jag så klart att det inte är lösningen. Som vanligt. Jag vet bara inte vad man, vi, kan göra åt det här sinnesslöa och efterblivna sättet att bedriva rättvisa. Det känns inte som att vi kan prata bort det, men det känns inte heller rätt att bomba skiten åt helvete. Inte om jag tänker efter i alla fall.
Är det religionen det är fel på, eller är det kulturen, eller är det fel på det auktoritära och absoluta rättssystemet, eller är det fel på politiken, eller styret eller är det helt enkelt fel på människorna som bor där? Så får man inte säga, jag vet, det går inte att generalisera och säga att ett helt folkslag är barbariska djuriska efterblivna vildar som borde atombombas bara för att dom råkar bo där. Men se filmen vet jag! Jag lovar, ni kommer tycka lite bättre om jänkarnas korståg mot islam.
Gud förbarme.
the best song in the world.. 's tribute
Jag var på Tyrol igår, ni vet stället på grönan? Det var Sweden Rock Tribute, en sorts talangtävling för tributeband. Ett tributeband är typ som ett coverband men med skillnaden att ett tributeband bara spelar låtar från ett enda band som dom också liksom låtsas vara. Lika mycket charader som musik typ. Det låter fånigt och det är urlöjligt, vuxna män (för det är mest män, av nio band igår var det ett som innehöll två tjejer) lever ut sina rockstjärnedrömmar genom att låtsas vara sina idoler på scen, ofta iförda scenkläder som är häftiga på en mer eller mindre av knark utmärglad rocklegend som står framför 75000 vrålande fans på ett fullsatt Wembley men som på en blekfet lustigkurre som tar sig själv som imitatör av Alice Cooper på väldigt stort allvar inför typ 1000 rätt slaka och tröttfulla stockholmare.. sådär. Men vissa av dessa imitatörer var vansinnigt häftiga, kusligt lika originalen och framförallt, bra artister. Killarna i bandet Hindenburg, som tributerar Led Zeppelin skulle med lätthet kunna stå på egna ben om dom bara lyckades skriva eget. Dom var iof inte dåliga som Zeppelin heller. Killen på gura i äkta Jimmy Page-frilla, spelade gitarr som Jimmy ibland gjorde, med fiolstråke. Sickness.
Hursomhelst, trots att vissa av banden var "sådär" (säkert lika originalen men eftersom originalens musik suger så spelar det ingen roll hur bra imitatörer dom är - tough luck bara) så var det en helfestlig afton, vi dansade och skrek med i run to the hills med äkta inlevelse och drack mängder av öl.
Jag är däremot fantastiskt trött nu, jobbade extra idag och med rätt många öl innanför skallen dagen innan så var jag svajigare än vanligt. Sömn fick jag inte mycket heller, vet inte varför men jag vaknade tidigt och kunde inte somna om. Jag tror jag väckte Jennie som sussade väldigt sött bredvid mig av lika mycket fummel som vilja, det finns inget tråkigare än att ligga vaken ensam. Hon är nog rätt trött på att jag jämt ska upp tidigt på dagar då hon är ledig, stackarn får aldrig sova ut. I sommar älskling. Haha.
tacksam
Fia har ju förstås väldigt många andra bra kvaliteter än att hon städar när hon är bakfull också, många som kanske är mer beundransvärda än hennes städskills. Jag kände bara att just idag så fick hon till det och för det förtjänar hon ett alldeles eget tackinlägg i min blogg.
Tack min vän.
längesen sist
Jag blev lite för full igår. Vi var på Debaser och såg Shout Out Louds, ett av de bästa svenska band vi har. Dom var fantastiska, såklart, vi dansade och sjöng. Sångaren i bandet, han heter för övrigt Adam, var precis så tunnraspig och lite svajig i tonen som han skulle. Hon som spelar alla häftiga instrumenten, typ moog och xylofon, var helt undergrym. Som tönt och nörd la jag märke till att hon, som för mövrigt heter Bebban, som för övrigt är ett gräsligt namn, knackade sig själv på näsan när hon spelade fel. Det hände bara en gång som jag märkte. Hursomhelst, vi drack en väldig massa och dansade och härjade. Vi hade börjat snacka med två tjejer från Östersund av alla ställen i kön, som vi för övrigt stod i i två timmar, som vi inte såg under själva konserten men som efteråt slängde sina ben på dansgolvet till Depeche Mode's Just Cant Get Enough, som för övrigt är en nästan ironiskt perfekt låt för att beskriva Debaser och dess klientel. Vi sällade oss till dom och dom fick oss att dansa runt en stund i deras jackor, som dom inte pallat hänga in i garderoben. Det var konstigt men kul. Perre behöll sin på och efter typ en kvart av garv och viskningar så frågade tjejerna på fullaste allvar om Perre inte egentligen var homosexuell. Jag skrattade så jag storknade. Vi lämnade dom på dansgolvet och begav oss ut i natten.
Här borde vi ha called it a night och begett oss hem. Klockan var tre, vi var trötta och började bli rejält fulla. Men eftersom vi var på så gott humör tänkte vi dra till Berns, som vi trodde var öppet till fem. Vad vi fick det ifrån vet jag ej. De höll på att stänga när vi kom dit, så vi gick över till Camera av alla ställen. Det låg väl närmast antar jag. Här nånstans börjar mina minnen bli suddiga. Vi står en stund utanför, efter ett tag så pointar dom in oss och jag minns att vakten kollade lite konstigt på mig. Efter en timme eller nåt så drar vi därifrån, stället sög. Människorna där var smutsiga och äckliga. Bartendern hade gett mig ett glas vatten i baren. Efter en Bic Mac och lite senfyllesnack tar vi en Kurir hem, smart, eftersom jag har typ en häftigt kort som gör att jag åker billigare med dom.
När jag vaknar upptäcker jag att jag skrivit 'kartoffel' med tandkräm på badrumsspegeln. Det var lite skevt. Jag minns knappt något efter att jag satt mig i taxin. Uppenbarligen höll jag mig sysselsatt i alla fall.