LOVE SAVES THE DAY

Att censurera sig själv är detsamma som att låtsas som att man inte finns. Att censurera det som ännu inte finns, att hindra ord och tankar från att binda sig samman innan de ställer till alldeles för mycket oreda är att leva endast till hälften.

Tiden går för fort nu, jag har inte tid att spela teater och fjanta runt och låtsas som att jag tycker det är kul att inte veta vad jag har att förvänta mig. Tillit? Att förvänta sig något, eller att skapa sig förväntningar, är detsamma som att hoppas. Att hoppas är samma sak som att ha ambitioner och att ha ambitioner är detsamma som att vilja något. När man vill något finns det alltid en risk för att bli besviken. Att bli besviken kan vara ledsamt, påfrestande, deprimerande, tråkigt och förjävligt. Vi spelar ett vågspel, men så länge fördelarna, hoppet, viljan, glädjen och utbytet överväger ängslan måste vi, jag, ta chansen. Ta chansen fullt ut dessutom, att vela är fegt och lika spännande som mellanmjölk. Vi har ju alltid valmöjligheter, alternativet är censur. Eller flykt.

Jag har tagit ett beslut och jag tänker stå fast vid det. Har du?

Jag vill ta hand om dig, eftersom jag vet att du vill bli omhändertagen. Du behöver lite mer kärlek, du behöver lite mindre press och lite mindre att göra. Träffa dina vänner. Träffa mig. Ta en paus från den här galna världen, dra iväg. Jag är nyss hemkommen, men inte på långa vägar utvilad. Tror jag vet hur det känns, jag vet hur det kan vara. Dansa, skratta och värm dig mot någon som blir varm av att ha dig nära.

Har för mycket i sinnet, jag sitter fast i en skarv. Är det slutet på det som var eller början på det nya? Jag har rent mjöl i påsen, mitt uppsåt är rent och slätt som ett nypressat lakan. Mitt glas är helt fullt. Ändå känns det som att jag kämpar i motvind, med det mesta. Mitt liv är rörigt, ett slags Mutto Deluxe med extra allt. Allt passar inte med allt.

Jag behöver verkligen inte bli räddad. Bara lite kärlek. Träffa dem jag älskar. Verkligen, det är det enda jag behöver.

Förstår du vad jag menar om jag säger att jag ibland får ångestinspiration? Jag vet inte om det är för att fly från ångest eller om det är ångesten i sig som manifesterar sig i kreativitet. Det spelar nog ingen roll. Eller jo det gör det ju. Men oavsett vad, när den där tunga känslan lägger sig över skuldrorna och jag faller genom golvet är det ändå något som stannar kvar. Energi. Vilja. Inspiration, kreativitet. Men ändå, samma hopplöshet. Jag får alla dessa idéer och all den här energin och viljan att förverkliga dem, sen tittar jag ut genom fönstret. Inser att jag är i Linköping, att jag är lärarstudent och att jag egentligen borde lägga mer tid på studierna och sluta drömma om det ljuva livet, jag kommer ändå aldrig vara med om det.

Ibland undrar jag om inte livet bara är en ändlös rad av variationer på ett redan förutbestämt tema. Vi föds jagade av hundar, vi kan inte stå still för länge utan måste hela tiden förändras. Det fasansfulla är att oavsett hur mycket du och jag anstränger oss, kommer vi aldrig bli kvitt det. Är du inte anpassningsbar bryts du, är du för lätt att forma slår du bara knut på dig själv. Konformitet. Vilket skällsord. Vilket skämt.

Jag har orkar inte uppfinna hjulet varje gång, jag har ingen lust spela med och jag vill inte låtsas vara någon annan.

Det är så det börjar. En blick, ett snabbt hjärtslag för mycket. Utan att veta om hur, varför eller när händer det något i hjärnan (möjligtvis även i hjärtat) och allt är därefter annorlunda. Det går nästan kusligt smidigt, alltför snabbt för att någon ska kunna reagera. Det där extra hjärtslaget förändrar hela vår tillvaro, vi kan inte värja oss. Det vill vi förstås inte heller, vi söker hela tiden efter det. Men det är lite lustigt hur vi alltid blir fullständigt överrumplade när vi inser vad som håller på att hända, när vi förstår att vi tappat kontrollen och faller fritt med förbundna ögon och med händerna på ryggen. Att ge efter, utan att oroa sig för om skyddsnätet håller, är allt som finns att göra.

Jag skriver långsamt när jag blouöggar, antagligen beror det på att jag är en självkritisk pedant med ambivalent självförtroende. Att se varje mening efter att jag skrivit den, läsa den fyra gånger innan jag kan gå vidare är mer en regel än en underlig tillfällighet. Undrar vad jag egentligen är rädd för. Orden är slavar under min makt, med orden kan jag få dig att uppleva vad jag vill utan att du ens reflekterar över det och det enda du kan göra är att lära dig ifrågasätta.

Idag har jag inte tid att skriva långsamt och självcensurerande, jag slog precis vad med mig själv om att jag kunde skriva ned allt jag ville ha sagt på femton minuter. Frågan är om det alstrar kvalitet eller om det göder stress? Och i så fall, är stressen positiv eller negativ? Beror väl på resultatet kanske, hittills har jag inte fått ur mig något vettigt alls. Bara ord i rader. Men som sagt, jag har inte tid att vela och tjafsa om prepositioner idag. Jag har jobb att göra.

Hela tiden snurrar William Bell's gamla dänga "I forgot to be your lover" på repeat i mitt huvud. Möjligen en av historiens vackraste låtar, men papa please, inte nu. För mycket jobb, för lite tid, jag vet. Uppskattning är tyvärr inte alltid kumulativt, i varje fall räcker det inte till hur länge som helst. Vi måste ge varandra mer, hela tiden. Jag saknar mina vänner litegrann.

Men okej. Då kickar vi igång.

Inatt så drömde jag något som jag aldrig drömt förut. Det var inte om fred på jord och alla krigs slut, däremot om att jag och mina vänner i fikaklubben var anställda på TV4 och skulle där göra en långfilm tillsammans med casten från Fredag hela veckan. Det där ganska taffliga humorprogrammet som går på fredagar. Med dom två killarna som ledde idol. Den ene heter Peter och den andre är bara töntig? Ni vet.

För er som inte vet vilka fikaklubben är - det är en löst sammansatt social cell, bestående av fikaberoende individer från lärarprogrammet på linköpings universitet. För närvarande har vi 22 officiella medlemmar, men gruppens slappa medlemskriterier gör att antalet flyter. Vi anordnar förutom fika även vanligt alkoholdrickande, matkvällar, hångelplattformar och bostadsförmedling. Ett skönt gäng helt enkelt. Men, tillbaka till drömmen.

Vi skulle alltså göra en långfilm. I drömmen hade fikaklubbens medlemmar infiltrerat TV4's organisation, vi hade folk på alla möjliga poster. Programledare, chefer, hangarounds. Min vän Joel, var en butter men folkkär väderpresentatör som egentligen inte alls var meterolog, men ville jobba med nyheter. Det var så nära han kom liksom. Martin var en såsig och ständigt bakfull hallåa, han rapade rätt ofta i TV. Bra TV! ropade chef Christian, chockvärdet övervägde baksidorna men allt eftersom gick det inflation i chock tvingades stackars Martin göra allt mer förnedrande saker för att behålla sin image. Alex och Elin hade ett matlagningsprogram som hette Alex & Elin, det är något speciellt med fina kvinnor och hushållsmaskiner, inte sant? Det går hem. De var dessutom söta som sockerkaka. Själv var jag en Ernst Kirchsteiger-typ, snygg, kvasihändig och förtroendeingivande med eget gör-det-själv-program, men eftersom jag själv visste att jag var en fake hade jag börjat snorta kokain innan inspelning. För att det var coolt, och jag behövde känna mig lite cool.

Men nu skulle produktionsledningen slå på stora trumman, långfilm ska vi ha! Manus var skrivet, en bred historia bestående av många karaktärer, alla sinnrikt ihopflätade och med ett dräpande snöpligt och oerhört roligt slut. En hel tv-kanal skulle engageras, något annat hade aldrig tidigare skådats. Guldbagge! Oscarsnominering! Guldpalm! Detta ropades i korridorerna, ens innan inspelningen hade satt igång. Men den kom heller aldrig igång, för att Elin från Alex & Elin krävde extra gage och skulle därmed äta upp en för stor del av produktionsbudgeten! Och det var otänkbart att bara ha den ena kvinnan från det populära matlagningsprogrammet med, det hela var en stor skandal. Jag tyckte allt var oproffsigt skött och skanderade "amatörer!", låste in mig i min loge tillsammans med den snygga Josefine från Fredag hela veckan (hundtricket-tjejen) och knarkade kokain istället. Då tyckte Martin att jag var snobbig och ville att Martin Timell skulle ta min plats, men blev hånskrattad åt av den buttre Joel, som ansåg att den stackars Martin aldrig skulle förstå sig på äkta kultur. I nästa sändning stod Joel framför väderkartan med ett stort glas rödvin och läste rysk poesi, i protest mot det veka kulturklimat han tvingades jobba i. 

Chef Christian hade inget annat val än att avskeda oss allihop och gjorde så, därefter talade han ut i kvällspressen och hävdade att den välkända grupperingen "fikaklubben på TV4" var en "sekt" och att hans eget avhopp skett i sista stund, innan "smöret blev för hett i pannan, så att säga". Fikaklubbens rykte skönk som en sten, och ett år senare hade man glömt att den funnits. Vem som egentligen grundade fikaklubben blev aldrig känt, men det viskades om att en kille nere på kostymavdelningen, som kom från de södra förorterna och därför talade en smula underligt, brukade kallas för "bossen" av flera stora profiler. Inget konkret av detta kunde bekräftas.

Legenden om fikaklubben föll i glömska, men dess storhetstid är ett historiskt faktum. 

Det var min dröm. Typ.