livets goda

Äh. Jag börjar bli förkyld. Vaknade upp med dunkande huvud och häpnadsväckande ont i halsen. Var inte beredd på det, trots att min bror haft halsont länge och allt jag gjort senaste veckan har varit att hänga med min bror. Should have seen it coming. Gårdagens fylla gjorde säkert sitt till påskyndandet av mitt insjuknande, särskilt med tanke på att jag fick företa mig ett par kilometers promenad vid tvåsnåret inatt med ett par hotshots innanför västen. Kallt och vingligt var det. Dock så var det en angenäm afton, kul att träffa gamla vänner och göra några nya bekantskaper. Jag har inte spelat krona sen högstadiet, men igår var det dags. Spelade mest med tobbes lillasyster tove och eftersom jag är en gentleman så tog vi bort straffregeln. Jag är ju en good guy.

Jag är trött på ensamma nätter nu. Vill inte längre vakna med föraningar om att något är fel och förvirrat undra varför inte amanda ligger bredvid. Inte sakna mer. Visst är det bra att längta då och då men att bara minnas hur hennes hår luktar, bara föreställa sig hur hennes kropp passar med min och enbart tänka mig hur hennes leende får mig att le - det är inte ens i närheten av hur det är och kan vara. Tur då att jag får träffa henne imorgon och jag tänker inte bry mig om ifall regnet öser ner när vi åker ut i skärgården, jag kommer vara nöjd.

det går bra nu kompis

Jag och min musa har pratat lite kring att vara ung vs. att vara gammal (musa är för övrigt ett ord som jag jättelänge trodde syftade på något snuskigt - nu vet jag bättre), i samband med massa andra jobbiga saker. Ålder är som bekant mest en benämning på hur länge du har levt och skvallrar oftast väldigt lite om hur du är som person, vilket titt som tätt leder till förvåning och förvirring. Eftersom jag börjar bli smått överåldrad i årtal mätt i relation till de flesta personer i min närmaste omgivning, har jag mer och mer kommit på mig själv att fundera över vad som skiljer oss erfarna silverryggar mot ungtupparna.

Förhållandetänket är annorlunda. När jag var ung (läs yngre) hade jag betydligt lättare för att inte ta lika allvarligt på tvåsamheten. Självklart var jag seriös om jag väl kom in i ett förhållande, men det var inte gravallvar ifall det skulle ta slut av en eller annan relativt obetydlig anledning. Man var ju ung! Jag hade tid. Dessutom hade jag ett liv att leva, och livet var fullt av vin, kvinnor och sång. Det var inte så svårt att bryta upp även om det var jobbigt, men eftersom solen lyste i ögonen fanns alltid vissheten att "det går över".

Det gör den såklart fortfarande. Jag är inte självdestruktiva typen och jag är inte taliban heller, kommer två personer i ett förhållande verkligen inte överens bör de flyga fritt, åt varsitt håll. Etiopien här kommer jag! Gör det bara. Men - och nu kommer jag till synes säga emot mig själv i fråga om ålderns betydelse, men i det hjelmska sinnet är det här resonemanget fullständigt logiskt - med åren har det smugit in en sorts livsplanerande parasit i mitt sinne. Någon kanske skulle kalla det mognad. Det är tydligen nåt som går, verkar vara ett symptom på ökande avstånd från sitt födelseår. Hursom, numer är förhållanden inte lika lätta att bara lägga ett halvår på. Tiden går. Jag har ingen lust att lägga månader på känslor och kärlek, bara för att det sedan ska ta slut. Bara sådär.

Därför känns den här sommaren lite jobbig. Jag har en flickvän jag älskar, som jag inte vill förlora. Jag har lagt tid på det här och det känns bra! Fantastiskt till och med. Men i sommar kommer vi att delas på, vi kommer spendera i princip all tid åtskiljda och det suger. Såndant tär på ett förhållande, oavsett hur goda intentioner man har att utgå ifrån. Det känns helt värdelöst skitdåligt att en sån skitgrej som avstånd kan döda lycka, men jag har sett det hända förut. Jobbig känsla i magen. Det här är för bra för att kasta bort.

Jag tänker inte låta det ske nu. Think happy thoughts! Happy..! happy..!

tentatönt

Tentatider. Jag vet att jag borde ha pluggat mera. Stupid. Även om det inte finns nåt osexigare än någon som säger "jag skiter i det här för jag orkar inte" så säger jag att jag skiter faktiskt i den här tentan, för jag orkar inte. Det är lite väl mycket nu. För en gångs skull känner jag att lärarprogrammet kräver 40 timmar (nåja) i veckan av mig och det är ju ett framsteg för den här utbildningen, men just nu har jag lite mycket going on. Prioritera.

Det är lite töntigt att hålla på såhär, att ge sig in i något man inte orkar med för att sedan skita i det. Kom igen, jag borde faktiskt ha kunnat planera lite bättre. Det hade definitivt inte varit omöjligt, trots att jag fadderiar på typ all min lediga tid. Genom att ge upp, säga att jag skiter i och inte göra hundra procent, tappar jag lite respekt för mig själv och det där, just det, stör mig. Är jag tolv? Nej jag fyller 24. Väx upp, rise above the storm och sluta gnäll. Gör det bara. Jag vägrar att acceptera likgiltigheten, tar jag det inte på allvar kan jag lika gärna låta det vara. Jag är bättre än så.

Imorgon efter tentan ska det bli fantastiskt skönt att hänga lite gäng, bli full och bara skita i lite konventioner en stund. Och kära vänner, förlåt mig om jag inte snackar tenta eller inte tycker synd om er som inte fattat. Jag har inte heller fattat, men jag tänker fan gnugga pungen mot marken innan jag sjunker så lågt att jag klagar över något jag enkelt hade kunnat undvika genom lite självdisciplin. Hörde jag skål? Nu släpper vi det och ger oss in i dimman istället.

du är dum i huvet

Jag brukar inte vilja instruera mina läsare i förväg, men till det här inlägget vill jag slänga in en brasklapp. Ni som vet om att jag älskar er - det här handlar inte om er.

Ibland blir jag förvånad över hur naiv jag fortfarande kan vara. Jag menar, det börjar bli dags att inse att folk är elaka, själviska, barnsliga och bittert avundsjuka så fort de får chansen. Antagligen vill jag inte tro på det, jag vill nog inte inse att en cynisk utgångspunkt inför varje nytt möte med en vid första anblicken till synes vänlig och folkvettutrustad människa, verkar vara det enda sättet att slippa bli obehagligt överraskad. Jag vill tro att det finns hopp! Det är en smula godtroget, jag vet, men det är bara så dystert att behöva ta för givet att så många ibland oss verkligen är dumma i huvudet på riktigt.

Till dig som känner dig träffad vill jag ge några goda råd på vägen; du verkar behöva det. Sluta svamla om saker du inte vet något om, tänk på vad du säger. Tro inte att du vet allt, särskilt inte om mig eller någon annan du inte känner. Ljug inte, det är bara löjligt. En sak till! Vårda dina vänskaper, fortsätter du hålla på sådär är det inte konstigt om du kommer sluta upp i en inrökt lägenhet i förorten, ensam, tjock och konstig.

Oj vilka verbala smockor jag svingar, men jag är irriterad. Det går över. Det känns faktiskt redan lite bättre. Puss!

the quiet world

in an effort to get people to look
into each other's eyes more,
and also to appease the mutes,
the government has decided
to allow each person exactly one hundred
and sixty-seven words, per day.

when the phone rings, i put it to my ear
without saying hello. in the restaurant
i point at chicken noodle soup.
i am adjusting well to the new way.

late at night, i call my long distance lover,
proudly say i only used fifty-nine today.
i saved the rest for you.

when she doesn't respond,
i know she's used up all her words,
so i slowly whisper i love you
thirty-two and a third times.
after that, we just sit on the line
and listen to each other breathe.

/Jeffrey McDaniel



disco volante

Fick ett sms från min partner in crime Purjo, som befinner sig 200 mil söderut:
20. Juli - Prydz Birthday Party @ F12, Stockholm. Hur kommer vi in?

Jag ska sätta upp ett tält på fredsgatan i sommar.


melonsorbét

Efter en bakisdag spenderad tillsammans med för lite solskyddsfaktor och gräsmattehäng är jag svedd och rosa. Som vanligt, ska jag kanske tillägga. Den där tjusigt gyllenbruna hudfärgnyansen som är så eftertraktad är främmande för mig, jag är för mycket bleksvenne för få uppleva den. Ljusgul blir jag kanske. Eller rosa. Möjligtvis mörkvit. Jag älskar verkligen solen och värmen, men min hud är inte anpassad för det här medelhavsklimatet som irrat sig hit den här veckan. Känns dumt.

Funderar på om jag ska försöka bli full ikväll igen, för att fullborda ytterligare en tredagars. Det är ju gratis, eller iaf redan betalt för länge sen, så det enda som hindrar mig är samvetet och ångesten över att jag studerar för lite på mina lediga stunder. Det skulle vara kul tror jag. Det är oftast det.

att bygga en låda

Att vara älskande behöver inte alltid vara så pretentiöst och storslaget. Emellanåt, eller kanske till och med oftast, är det fullt tillräckligt med att bara vara den som bara du kan vara. Amanda är så mycket Amanda att jag inte alltid riktigt vet var jag ska göra av allting. Jag vill ha allt hon är, men det går ju såklart inte jämt. Ibland funderar jag på om det inte vore bäst att uppfinna en speciell tupperwareburk där jag kan spara lite av henne till fattigare tider. Som i sommar, då hon stannar kvar i det här gudsförgätna felbygge till stad och jag måste åka hemhem. Då kommer jag behöva lite Amanda på burk, så jag slipper sakna henne så förbannat.

det är inte rätt

Livet är så skrämmande ömtåligt. I en blinkning är det över. Definitivt, absolut, slutgiltigt. Det finns inget mer att göra, ingenting att säga. Ibland kan det tyckas barmhärtigt när ett liv tar slut, ibland är orättvisan gränslös. Sorg, ilska, vanmakt och chock, känslostormar och våta kinder. Ta vara på livet, käraste kära. Du har bara ett.

Jag kommer för evigt minnas ett par rosa skosnören i Lund, valborgsdagen 2008.

dr. mutto

Den som säger att den inte längre söker, den ljuger. Måhända ett djärvt påstående. Vi har det inprogrammerat i oss, våra gener tvingar oss att vara otåliga och rastlösa. Ständigt på väg. Samhället bidrar med en sorts konsumtionshets, det finns alltid någonting bättre. Det ska alltid finnas alternativ, att vara nöjd är bara trångsynt.

Visserligen är vi nog knappast enbart slavar under kromosomuppsättningar och modemagasinens dejtingspalter, vi gör ett aktivt val när vi bestämmer oss för att fortsätta söka efter det där riktigt smaragdgröna gräset som kanske växer i andra änden av bardisken. Hon är ju vacker, ser glad ut och damn brother, kolla in höfterna. Sökandet fortsätter, även om vi inte är medvetna om vår egen reaktion har vi redan gjort valet att testa tanken. Ain't no shame. Det är vad du väljer att göra därefter, som visar din karaktär. En del av oss måste göra misstagen, göra bort sig och uppleva sviterna av att ha betett sig som ett svin för att kunna inse vad som är viktigt för oss. Vi är inte smartare än så. Andra kan stanna upp och oavsett alkoholintag, reflektera över situationen och vänligt men bestämt tacka för dansen och gå hem. Vissa märker inte ens att de gått över gränsen.

Att ständigt söka, att drömma sig antingen framåt eller bakåt är att missa livet som utspelar sig här och nu. Floskler. Klichéer. Altruismer? Vi kan inte låta bli, samtidigt som vi vet att vi kommer bli av med det vi har ifall vi inte ger det den uppmärksamhet det förtjänar. Älska lite mer, kära vänner. Var nöjda.

mina drömmars stad


image36

Vad jag saknar dig nu när det snart är sommar. Jag kommer snart hem.

dit och tillbaka igen

Utan att överdriva en enda stavelse så känner jag mer och mer att jag inte cut out för det här. Det är överväldigande, det är ovant och det gör mig grinig. Om det är något jag avskyr här i världen mer än skavsår och ljudet av tuggande med öppen mun, så är det att vara grinig. Det är så destruktivt. Man kommer ingen vart. Meningslöst. Det blir ekorrhjulet all over again. Tillbaka på ruta ett och trampa vatten tills jag stupar i säng varje kväll, lite mindre mig själv än den mattias som vaknade imorse. Jag måste ta tag i det här, rätt snart. Just nu är det bara.. olust.

Jag glädjer mig i alla fall åt mina fina turturduvor som just vågat ta sina första stapplande steg i offentligheten. Ni är de bästa av de bästa, jag önskar er alla lycka i världen.

musiken i mitt huvud


doktor glas

Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill ha kontakt, till vilket pris som helst.

/Hjalmar Söderberg



misstro

Jag är inte alls imponerad. Faktum är att jag är lite besviken. Kanske lite mer än besviken. Egentligen är jag nog faktiskt rätt missnöjd, men det är ett så förbannat tråkigt ord. Ett förbannat tråkigt adjektiv som beskriver något förbannat tråkigt.

Missnöje. Missbelåtenhet. Misshandel, missfoster, missionärställning. Missbruk. Misströstan, missfall och missiler. Jag vet inte som är värst. Och då menar jag inte av ovanstående.

Låt mig vara, men inte för mycket.

anpassat för dig som inte vill tänka lite själv

Med anledning av den kritik jag fått mottaga berörande brist på främst saklighet, alternativt tydlighet, i mitt sätt att skriva ska jag nu försöka hålla mig väldigt business i fortsättningen. Jag är ödmjuk inför andras åsikter om kvaliteten på mina texter, det skulle vara väldigt mycket mindre intressant att skriva om alla tyckte att det jag skrev var skit och ingen läste det.

Jag är glad och jag mår bra. Jag är lite trött på att det ska vara kallt och snöigt ute, det skulle vara mycket skönare om det var varmt och somrigt ute för som det ser ut nu är det bara deprimerande. Tentaplugget den här helgen har förstörts av en plötsligt ökad lust för musikskapande, så jag har hamrat på min keyboard och jagat den där perfekta basgången betydligt mer än jag har läst Sven-Eric Liedman. Han är så tråkig.

Min flickvän Amanda har varit borta i helgen, det har varit lite jobbigt faktiskt. Jag har blivit så van att hon sover och bor hos mig att det helt plötsligt kändes väldigt tomt när hon försvann för att fira påsk hem-hemma hos sig. Antagligen var det nog bra att vi fick lite tid isär, alla förhållanden behöver fyllas med ett uns ensamhet och saknad då och då. Det är både sött och salt att sakna. Jag har saknat henne.

Nu ska jag raka mig, duscha, stoppa kläderna i tvättmaskinen, städa toaletten, städa mitt rum, bädda om i min säng och diska bort helgens kvarlämnade disk. En stereotyp söndagkväll kanske. Vad vet jag.

Nöjd?

en sista gång

Varje dag innebär en ny chans att göra det jag inte gjorde igår. Varje dag ger mig chansen att ställa sådant som är fel, till rätta. Varje dag betyder en risk att trampa snett och ramla, och antingen göra sig själv eller någon annan illa. Eller båda. Varje dag medför tillfällen då vi kan känna den bitterljuva förnimmelsen av oberättigad uppskattning, rädslan för att någon ska peta hål på vår såpbubbla av förtroende. Varje dag upplever jag den skälvande skörheten du kanske kallar kärlek och varje dag är jag världens [sätt in valfritt positivt, absolut superlativ här] man. Varje dag är en ny chans att leva lite till, att så många är rädda för att göra mer än bara existera är kanske det sorgligaste av allt.

tänker inte rätta mig i ledet

Bloggtorka igen. Det beror egentligen inte på bristande tankeverksamhet eller på ovillighet, utan mest på att jag inte finner tid för mitt fåfänga skrivande. Jag gillar inte att skriva bara för att skriva, ska jag sätta mig och plita ner alla de här orden vill jag ha något meningsfullt att säga. Typ.

Suntriphärj i dagarna. Idag på sandslottsbyggartävlingen var vi med och byggde, det var kul. Men jag kom på en sak som gjorde mig lite konfunderad. Temat för Suntrip det här året är ju afrika, inramningen är att afrika "inte bara är öken". Folk kom utklädda som lite allt möjligt, allt från en fårskock ledd av hannibal lecter till en grupp brittiska imperialister med tropikhatt och gevär. Det fanns katter, malariamyggor, en grupp sjukt osofta snubbar med bara överkroppar och solglasögon, masajer, terrorister och så vi, kenyas (danmarks?) lag på 800 meter. Bland annat, det var ett helt gäng profiler där. Många var kroppsmålade i svart och pratade med konstig brytning, allt konfrencierat av david och helén. Mycket bra jobbat av dem förresten.

Det jag tänkte på var att det inte fanns en enda äkta svart människa som var med och tävlade eller som ens tittade på. Är det för att det inte studerar några svarta människor vid LiU, eller för att de tycker att det är så kul att bygga sandslott? Det var afrikanskt tema, men det fanns inga afrikaner närvarande. Bara vita blivande och varande akademiker, utklädda till afrikaner. Dessutom hade de allra flesta lag fokuserat på en negativ aspekt som berör den afrikanska kontinenten. Jag såg en svart kille komma in i lokalen utifrån, stanna en sekund eller tio vid kanten till sandslottsområdet och bara stirra på vad som hände. Han stod bredvid mig, så jag såg honom rätt väl. Det var inte förrän jag såg hans blick, som på något sätt verkade skaka på huvudet och sucka åh, dumma svenskar, som jag ens reflekterade över vilken uppfattning om afrikansk kultur hela grejen, sedd utifrån, måste framstå att ha. Jag kastar inga pilar på andra och rentvår mig själv, min grupp var också svartmålad. Jag var också där liksom.

Äh. Jag vet att man inte ska säga att man tänker på sånt här, särskilt inte när man är inne i svängen själv. Ibland får allt större proportioner än vad intentionen menade. Däremot tror jag att det ibland måste till lite kritisk granskning av den miljö man befinner sig i, om inte annat en utvärdering efteråt. De allra godaste avsikter kan slå fel ut.

Puss på er.

det där vi inte riktigt kan tro på

Det var så det började. Med hjärtat bultande i bröstet och med all brusande vilja pressande mot huden, sprang han i sitt huvud mot den osynliga gräns som går mellan vänskap och det där vi kallar för lite mer än bara vän. Egentligen trodde han inte att det skulle bli ett lyckligt slut, han trodde inte på lyckliga slut överhuvudtaget. Vad är förresten ett slut? Ett stopp, där man ger upp. En skiljelinje. Ett fult ord på engelska. Oavsett vilket, trodde han inte att det skulle sluta väl.

Faktum är att det inte slutade alls. Efter att ha spenderat den första minuten med att enbart befinna sig i det tomrum av tankar som bara uppstår under en kyss, andades han för första gången som mer än bara vän in ett djupt andetag. Det gjorde hon också. Tillsammans, i synkroniserad andning och puls, fortsatte de framåt. Ett litet steg i taget.

we are fit and we know it

Livet som lärarstudent är både upplyftande och degenererande. Det är full fart, fläkt och flärd, dans och dekadens. Samtidigt som vi lär oss att lära upp framtidens medborgare till att bli medvetna individer, faller vi själva allt längre ner i torsdagsbakfyllornas misär. Det vi är här för att göra får ofta en underordnad roll när det ställs emot ett alternativ som innefattar rytmiska rörelser och berusning, finns det en potentiell möjlighet att vakna upp morgonen efter med rodnande kinder och grötmage är det inte många som tvekar. Jag borde inte fundera över hur meningsfullt det känns att gå till en föreläsning om matematisk förmedling ur ett kunskapsperspektiv, när jag istället kan dansa mig svettig och skratta mig tårögd på väg hem under en stjärnklar himmel. Valet borde vara enkelt, men med motiveringen att "jag måste ju leva också" häver jag i mig en halvliter jordgubbsstarkvin av den fula sorten och struntar i matematiken.

Det finns så många vägar till lycka i den här stan att det största problemet vi har är att inte se skogen för alla träd.

PS. Jag är mycket mer än bara lite kär. DS

Tidigare inlägg