LOVE SAVES THE DAY

När julafton är över och alla paketen delats ut, när ingen vill ha fler pepparkakor och när glöggen står upp i halsen, infinner det sig en underlig stämmning som aldrig annars existerar. Jag vet inte om det är en sorts post-frosseri-i-saker-mättnad, en typ av baksmälla framkallad av sakutbyte, eller om det här mjuka men rastlösa sinneståndet bara är familjelycka. Men vad gör man nu, liksom? Det är en tanke jag vet att jag tänkt flera jular i rad, när maten är uppäten, mandeln i gröten hittats och det har skålats i champagne, vad är det egentligen man ska göra då? Många av er säger säkert att man inte ska göra någonting alls, vilket säkert är sant. Men i mig bor en alltför rastlös själ, utan något att ta tag i känner jag mig bara obekväm. Outkast. Julafton borde vara en dag då man borde dela med sig av allt man har, inte sluta ge av sig själv bara för att julklapparna bytt ägare.

Präktigt att säga, jag vet. Vem fan är jag som sitter här och snackar om osjälviska stordåd på julaftonskvällen, vad har jag gjort liksom? Jag har knappast lyft många kilon i soppköket vid slussen, jag har inte delat ut filtar på turebergs torg. Helt enkelt, jag firar lika mycket svenssonjul som alla ni andra svenssons. Det är lite så vi gör det här i landet, vi snackar mycket, vitt och brett och snyggt och klämmigt med en snygg poäng, inbunden av opersonliga pronomen och superlativ om självuppoffring, vilja och vi som har, vi bör dela med oss. Men vi hycklar ju. Det handlar om trygghet. Vi törs inte ge oss ut, vi vill vara med våra nära och kära, den dag på året då det kanske svider ondast i hjärtat på dem som faktiskt inte har några nära, eller kära, och som skulle behöva en varm hand att hålla i. Kom igen lilla svensson, våga sätta mjukt mot mjukt. Alla får inte julklappar.  

Jag är hemma i Stockholms norra förorter igen. Här har jag vuxit upp, här har jag blivit människa. I detta gula hus har jag bott i massvis av år och jag tror att jag sovit i alla rum. Kanske inte tvättstugan. Köket är också tveksamt. Det spelar ingen roll egentligen, vill bara göra poängen att det här är hemma. Inte på samma sätt som för fem år sen, det har hänt alldeles för mycket sen dess. Men ändå så mycket hemma det kan bli.

Åka och jobba på mitt gamla jobb imorgon. Det känns lite halvbra, pengarna är sjukt nödvändiga och utan tvekan kommer jag ställa upp på vilket slavarbete som helst. Men Väsby är Jennieland, vilket kanske inte borde spela någon roll men som ändå gör det. Vet inte hur jag skulle reagera på att träffa henne lite random. Skevt. Jag är rätt säker på att hon skulle lacka ur och säga mig ett och annat. Jag vet dessutom vad hon borde säga, låt det komma liksom. Inte mer än rätt. Whatever, jag kan inte göra något åt det. Tänker inte tjafsa, tänker inte bråka om någonting. Det river fortfarande i mig varje gång jag tänker på henne, alla djävlar i helvetet vad ont det gör. Det förändrar förstås ingenting. Mitt misstag, mitt fel och jag borde sluta vara en sådan cry baby about it.

Julen stundar. Jag är inte säker på att jag är så pepp faktiskt. Min ekonomiska situation är öken gånger trehundramiljoner, dessutom måste jag spara tills jag ska till Norge och åka lite v4. Julklappar är ett skämt. Vem uppfann klappångest? Ge mig ingenting, jag kan inte ge något tillbaka. Svältgräns.

Vad mycket tragik jag kommer med, det kan inte hjälpas. Värre blir det. Jag ska avsluta mitt facebook-konto tror jag. Det är inte det som är det tragiska dock, men jag tror att facebook är som msn, djävulen och källan till allt ont. Innerst inne. Men men. Peppar peppar. Trots allt denna dysterhet och trots all denna melodrama, finns det någon som kanske kan vara en ljuspunkt i mitt mörker. Hjärtat, sätt på din mobil.

Det är inte de stunder då vi är vänner som visar hur stark kärleken är. När vi är griniga, trötta, besvikna och förvirrade är de tillfällen då vi egentligen borde stanna upp och ta fram ett måttband och slå ett varv runt oss, för det är när våra fulaste miner kommer fram som vi måste ta ställning. Utan prövning finns inga problem att lösa, utan motgångar finns inget att kämpa för. Med allra största säkerhet kommer osäkerheten att infinna sig, det är när den kommer vi måste vara beredda.

Trubbel längs vägen. Dunkla avsikter, misstag görs i rad och stoltheten gör oss blinda. Ingen backar. Ingen tvekar, det är bara det att ingen heller vet vad som egentligen borde göras. Att rusa framåt utan att se var vi sätter fötterna kan vara eggande på samma sätt som det är skrämmande, eftersom spänningen är det vi allra mest saknar under våra trygga vardagar. Eftertanke är något som sköts efteråt eller lämnas åt dem som står kvar på startlinjen, hetsen att prestera är överväldigande. Vi letar brister bland bröder och systrar, istället för att inse att det är spelet vi spelar som är trasigt.

Låt inte mörkret dölja vad som är viktigt. Kärleken är alltid en ledande stjärna, vi måste bara se bortom molnen.

Att vakna bredvid någon är alltid speciellt. Oavsett vem den personen är och oavsett hur natten har sett ut, är det en särskild känsla som infinner sig när man efter tre sekunders förvirring minns vem hon är. Hej du, sovit gott?

Den här staden är en circus. Det här livet är en obevakad dokumentärsåpa som alla följer men ingen reflekterar över. Förändringar sker långsamt men fundamentalt, vi söker oss till värme och kärlek för alla behöver vi. Ingen vill egentligen vara den som landar och stadgar sig först, alla vill ha kakan kvar och samtidigt bli fet av att slaska i sig degen, direkt ur bunken. Det är lite så vi gör det här i stan, vi drömmer och vi lever utan morgondag. I varje fall i tanken.

woke up, and wished that I was dead
with an aching in my head, I lay motionless in bed
I thought of you, and where you've gone
let the world spin madly on

En helt underbar bakfyllereflektion. Jag tror inte texten är menad så från början egentligen, men visst är det där känslan som kommer en mysig bakismorgon? Huvudet fullt av bomull, och en indian som spelar på sin trumma. Dunk, dunk.

Det var grönt och i varje fall hyfsat varmt när jag flyttade hit i augusti. Herregud, tiden springer iväg. Det var fyra månader sen. Då var det blad på träden och gräset var inte lerbrunt eller orange, det regnade inte varje dag och man behövde inte sitta på Ellen i tjugio minuter med en kopp varm chocklad i händerna bara för att man råkat glömma sina vantar.

Nu, i december är det mest brunt. Hösten har kommit och antagligen också gått, men jag tycker att det fortfarande ser likadant ut. Allt har en färgskala av smuts och fukt, det ser ut som att jorden är död. Förmultnande. Allt är blött. Trots allt detta lever det människor här, vi är ett härdat folk som trotsar planetens uppenbara försök att jaga iväg oss. Jag har hört en vis man säga att Sveriges klimat egentligen inte är lämpligt för människan att leva i och vissa morgnar, när jag först trampar upp för den blöta och kladdiga backen till vallamassivets krön och sen slår i väggen av iskall motvind som tjuter hela vägen till campus, är jag beredd att hålla med.

Men ändå finns det skönhet här. Linköping kan vara vackert om man tittar efter på rätt ställe. Det allra vackraste, är glädjen och vänskapen som likt vatten rinner in överallt, genom trånga gångar och mellan sprickor. Värmen som alstras av skratt omvandlar vi till den energi vi behöver för att stå ut. Med synkroniserade hjärtslag och otukt i sinnet spottar vi bitterheten i ansiktet, det finns för många alternativ att utforska för att uppehålla sig vid något som inte är glädjefyllt.

Att sitta en hel natt på bio är speciellt. Gå in i salongen vid tolvsnåret på natten, varm i magen av glögg och med förväntan i bröstet på vilka filmer man ska få se. Man hittar sin stol, nummer 169 för min del. Den ser mjuk ut. Blå. Här kommer jag spendera följande sju timmar, denna stol är mitt hem och min borg. Ingen kan ta den ifrån mig, det är mitt nummer på biljetten.

Om två filmer av tre är bra får man väl anse det godkänt. Den första, ett kriminalthrillerdrama av David Cronenberg som heter We Own The Night var helt ok. Marky Mark liksom. Han är ju alltid sevärd. Vem minns inte Basketball Diaries och Boogie Nights liksom, från det glada nittiotalet. Ha. Den andra bra filmen var Juno. Helt fantastisk. Välspelad, välskriven, intelligent och rolig. Underbara karaktärer. Jag vill gifta mig med Juno. Om det inte vore för att jag skulle vara rädd för henne så skulle jag friat på stående fot. Den sista, nåt disneydravel är inte ens värd att nämna. Skit. Jag ville sova, men de artonåriga brölkillarna i salonghörnet och det spontana sjungande som verkar vara stående inslag i disneyfilmer gjorde det omöjligt. Jag ville kasta frätande syra i ansiktet på ekorren. Och på brölkillarna.

Sällskapet gjorde sitt till upplevelsen, mycket angenämt! Tack ska ni ha allihop. Min förkylning blev också lycklig och galopperade, kan tänkas att två timmars sömn på.. nu 30 timmar, har resulterat i något försämrat immunförsvar. Jag mår kasst helt enkelt, ska försöka sova ett par timmar.

Fuck off and die.

Det finns nätter vi lever för att dansa, det finns nätter vi lever för att älska. Vi dansar för att vi lever, vi älskar för att natten är här. Höga på livet, fulla på fulvin och absolut hemkört bryr vi oss inte om studier, plånböcker eller fantastiskt generade morgnar. Det enda som finns här och nu är du och jag, vi, och vi tänker inte bli störda bara för att klockan är 10.15 och det är föreläsning i key-1. Festen fortsätter tills hjärtat säger stopp, tills hjärnans impulser blir distade och krokiga och minnet sviktar. Vad hette hon egentligen? Näe, inte fan var vi väl på herrgården igår? Jo kära vän, vi var där i tre timmar. Vi skrattade hela vägen hem.

Jag trodde länge att bloggandet var över för min del, mest eftersom jag fann mig alldeles för vilsen för att orka koncentrera mig på att formulera fyndiga inlägg. Borttappad på så många plan. Väck. Men på samma sätt som det alltid kommer en ny morgon, går det inte att hålla mig borta från tangentbordet. Har tänkt rätt länge på det faktiskt. Att börja igen. Vi får se hur det går, börjar i liten skala.

Vad har jag varit, vad har jag hållit på med? Sannerligen, jag har inte suttit på händerna och försökt frammana främlingen. Som för övrigt är något alla borde testat innan de dör. Jag håller mig sysselsatt, jag är överallt. Dyker upp där du minst anar det och där du som mest förväntar dig det. För som alla vet gäller det att hålla sig flytande när båten har sjunkit och jag tror att min båt sjönk för ett tag sen, i varje fall kapsejsade den. Men, genom år av träning har jag lärt mig simma och se på fan, står jag inte här igen. Kanske inte i fornstor gestalt och med solen i ögonen (ännu), men ett steg i taget.

Pankast på campus (möjligen bortsett från henrik) men yngst i sinnet, vi kan faktiskt supa utan att ha kul. Eller hur var det nu? Jag orkar inte hänga upp mig på dessa kvinnor som inte vet vad de vill, eller som i varje fall inte bara kan tala ur skägget. Låt mig vara eller ta mig här och nu, for fuck sake.

Kanske ses igen!