LOVE SAVES THE DAY

Jag trodde länge att bloggandet var över för min del, mest eftersom jag fann mig alldeles för vilsen för att orka koncentrera mig på att formulera fyndiga inlägg. Borttappad på så många plan. Väck. Men på samma sätt som det alltid kommer en ny morgon, går det inte att hålla mig borta från tangentbordet. Har tänkt rätt länge på det faktiskt. Att börja igen. Vi får se hur det går, börjar i liten skala.

Vad har jag varit, vad har jag hållit på med? Sannerligen, jag har inte suttit på händerna och försökt frammana främlingen. Som för övrigt är något alla borde testat innan de dör. Jag håller mig sysselsatt, jag är överallt. Dyker upp där du minst anar det och där du som mest förväntar dig det. För som alla vet gäller det att hålla sig flytande när båten har sjunkit och jag tror att min båt sjönk för ett tag sen, i varje fall kapsejsade den. Men, genom år av träning har jag lärt mig simma och se på fan, står jag inte här igen. Kanske inte i fornstor gestalt och med solen i ögonen (ännu), men ett steg i taget.

Pankast på campus (möjligen bortsett från henrik) men yngst i sinnet, vi kan faktiskt supa utan att ha kul. Eller hur var det nu? Jag orkar inte hänga upp mig på dessa kvinnor som inte vet vad de vill, eller som i varje fall inte bara kan tala ur skägget. Låt mig vara eller ta mig här och nu, for fuck sake.

Kanske ses igen!