LOVE SAVES THE DAY

Inte förrän på måndag ska jag ens tänka på att lyfta ett finger som har med skolarbete att göra, för nu är alla kursuppgifter och texter som ska behandlas innan praktiken klara. Praktiken, som startar på måndag, är nästan praktik på låtsas, typ prao, då vi ska gå ut i en mellanstadie/lågstadie (vilket det inte heter nuförtiden egentligen men wtf) och observera och interagera med vår mentor vi tilldelas och dennes klass. Vi ska inte föra lektioner eller undervisning utan mest se vad i hela friden det egentligen är som pågår i en sjätteklass år 2007 och hur läraren löser (eller inte löser) alla situationer och problem som kan och kommer uppstå. Intressant ska det bli, jag är den enda i min tutorgrupp (typ "klass") som kommer vara ensam med en mentor, alla andra får dela. Känns lite lyxigt. Som att jag är speciell och bra. Eller som att jag är retard som måste ha dubbelt så mycket uppmärksamhet? Äh.

Detta, denna skolledighet innan måndag, måste firas. Ikväll spelar florence valentin på Ryds Herrgård, eller HG som det egentligen heter no matter what people say och vi kommer ju bli dängfulla och skrika med i pokerkväll-låten. Lite för att den är svängig, ganska mycket för att den handlar om en förort till den enda stora staden som finns i det här landet och vi som känner till livet i förorten tycker gärna att vi är lite häftigare än människor från vetlanda eller motala. Jättetöntigt och om detta är vi medvetna, men det är mycket som är töntigt här i världen.

Jag måste hoppa in i duschen. Sand från gårdagens beachvolleyboll befinner sig fortfarande innanför mina kalsonger. Åh läs inte det där sista, det gör t o m mig äcklad.

I helgen var jag hemma i estockholmo och hälsade på nära och kära. Bland annat. Fredag kväll jobbade jag visserligen, spelade skivor för ett helt pack 35åringar nere i edsviken. Ali bali var mannen med programmet, the man with the plan och festen blev blöt och lång. Han hade tydligen kastat ut de sista vid femrycket, jag stack redan vid halv två då min kära kom och hämtade mig i bilen. Just det, hon har fått körkort. Jag är vansinnigt stolt. Haha.

Men nu är jag tillbaka i linkan igen, korridoren är öde. Ingen söndagsfika, blev nästan besviken. Jag hade sett fram emot det, se vad det hade bjudits på. Det är nämligen så att den som har städveckan som ordnar fika på söndagar och det är upp till denne att bestämma vad som serveras. Om två veckor är det min tur, undrar vad jag ska bjuda på.

Det som kallas nolle-p, eller nollning i folkmun, är nu för min del över. Det har varit fantastiskt roligt, jag har lärt känna massvis av grymma snubbar och snubbor och jag tror definitivt att jag kommer trivas här ett tag framöver. Igår var det stor avslutning med buller och bång och billig sprit och som traditionen bjuder så var vi alla karate. Jag har lite minnesluckor här och där, kan verkligen inte redogöra för alla minuter av kvällen men jag minns att jag såg en tjej ur lärarsektionens styrelse försöka åka skateboard på en liten vagn som vanligtvis används för att frakta runt bord på. Eller så kommer jag bara ihåg det för att jag sett det på bild. Kul var det vilket som, vansinnigt kul.

Vad som var mindre vansinnigt kul var att när jag, full och glad i hågen cyklade tillsammans med typ 25 andra på väg till efterfest blev jag påkörd bakifrån av ett dumpucko till cyklist som typ turbocyklade mitt i natten. Han skulle köra om oss, som cyklade fyra pers i bredd på en cykelbana. Trångt, med andra ord. Han hade ingen ringklocka utan trodde väl att han skulle lyckas smita förbi men han körde typ rakt in i mig och jag ramlade och slog i ansiktet i asfalten. Skönt. Folk trodde att jag fått hjärnskakning eftersom jag blev alldeles sleepy och illamående och ringde en taxi som körde mig till Linköping lasarett. Haha. Där konstaterade doktorn att jag hade 1,3 promille alkohol i blodet och att jag antagligen skulle må jättebra bara jag åkte hem och sov ruset av mig. Sagt och gjort, och jag vaknade i morse med världens skrubbsår och svullnad på vänster sida av ansiktet, men jag mår bra. Mina glasögon mår däremot mycket sämre, men jag tror att jag kan få dom lagade.

Nolle-p har varit jättekul och ifall det är nån som läser detta och som ska åka iväg och plugga på ett universitet som har organiserad nolleverksamhet så är mitt tips från coachen att vara med så mycket du bara kan, du lär känna så många nya och roliga personer och det blir, med risk för att låta pretentiös, ett minne för livet.

Imorgon, eller senare idag typ, så kör min älskling upp för sitt körkort. Jag hoppas och tror att hon kommer klara det, bara hon tror på sig själv. Lycka till hjärtat.