LOVE SAVES THE DAY

Jag såg en räv när jag gick hem idag. Den sprang över vägen, sju-åtta meter framför mig. Och ja, det var en riktig räv, inte en liten hund eller en stor katt med burrig svans. Blev väldigt överraskad, har aldrig sett en räv i de här krokarna förut. Inte ens när jag bodde hemma hos mina föräldrar, där det är väldigt mycket natur runt hörnet.  

Den där lilla orangefärgade ludna fyrfotingen gjorde min dag. Inte för att jag fick en särskilt stor, häftig naturupplevelse eller så men jag blev glad. Lycklig. Efter att ha suttit instängd i a temple of consumption hela dagen, betraktandes alla dessa medeltjocka medelålders medelinkomstagare konsumera matvaror för hundratusentals kronor, de flesta utan en gnutta tanke på natur och ekologi eller att fundera på hur mycket alla deras förpackningar kommer skräpa ner, kändes det bra att få se att vårt kapitalistiska, materialistiska fördummade konsumentsamhälle inte ännu lyckats utrota alla vilda djur. Vi har ännu inte inkräktat tillräckligt på djurens naturliga omgivningar att dom är helt borta, vi har ännu inte fuckat sönder miljön så pass med våra bilar, båtar och oljeeldade hus att det inte går att få syn på ett och annat  djur här och där.

Det var tanken på en värld med galopperande växthuseffekt, utan årstider och väder, utan vilda djur och vilda skogar, en planet med två tredjedelar surt havsvatten utan liv som fick mig att rösta på miljöpartiet i valet sist. Jag visste ju att dom skulle få minst röster av alla och att deras sida antagligen skulle förlora, men för mig spelar sånt ingen roll.

Tack, räv.

Jävla seg fredagkväll det här, inte sant? Jag har räknat kvartar och minuter hela dagen på jobbet och bara väntat på att klockan ska slå fem och jag får gå hem, men när jag väl kom hem så insåg jag att jag var för trött och pank och har för dåligt samvete för att göra något alls. Varför har han dåligt samvete, undrar ni. Well, det har jag egentligen inte. Jag borde däremot ha eftersom jag medvetet tänker bejla högskoleprovet imorrn, too much pressure. Det hela blev för rörigt att pussla ihop, sova tidigt ikväll, upp tidigt imorrn, skriva provet, åka till jobbet utan att äta middag, jobba till halv elva och sen komma hem för att sova för att sen gå upp tidigt på söndag för att jobba hela dagen.. jag avskyr att behöva stressa till och från saker, och jag undviker det om jag kan. Nu kunde jag. Jag har redan ett hyfsat resultat på HP och jag gör det mest för mitt höga egos skull (det skulle vara häftigt med 1.9 liksom). Inte nödvändigt.

Jag skulle varit på get together ikväll också, men som vanligt blev det uppskjutet. Nu har vi i alla fall ett nytt datum. Alltid något. Kontentan av allt detta, är att jag inte har något att göra ikväll och inget att göra innan jobbet imorgon. Inte för att jag lider. Ikväll kanske inte blir världens roligaste kväll liksom, men fan vad skönt det är att veta att min väckarklocka inte kommer ringa imorrn.

Jag kommer gå upp sent, snurra igång The Police's akustiska livespelning från Storytellers, äta frukost i soffan, kanske slöprata lite i telefon med nån annan lycklig människa som inte har nåt att göra på en lördag mitt-på-dan. Sen kommer jag springa ner till affären, kanske köpa en påse päron. Älskar päron. Komma hem, äta ett päron. Spela skivor tills öronen blöder och det börjar lukta bränt från slutsteget, slänga i mig en pastasallad och åka till jobbet. That's it. Vad gör ni på lördagar? 

Jag sitter och lyssnar på julsånger. Skevt. Saknaden av snus gör mig tossig, men det verkar som om gud stödjer mig i mitt företag att bli av med beroendet. Jag satt på jobbet, hade precis berättat för hanna att "fan jag har inte snusat på 22 timmar och det är lite kärvt just nu, jag tror jag ska stilla suget lite". Typ så sa jag, inte dom orden kanske. Hursomhelst, så fort jag tagit en snus och tänkte smyga iväg och chilla lite där ingen såg mig så fick jag världens nikotinrush och blev typ illamående. Det har inte hänt på.. ja jag vet inte hur länge, men säkert fem-sex år. Gud straffar mig. Oh lord, köp mig en mercedes istället.

Så istället för att snusa sitter jag och lyssnar på julsånger. Och på James Morrison. Han är fan bra.

I'm not lost, just undiscovered.

Jag vet och ni vet att kärlek minsann inte är lätt, det är som att säga att himlen är blå. Det svåraste är ju däremot inte att hitta kärlek, det svåraste är att behålla kärlek. Både från och till dig själv. In the darkest hours, in the deepest despair, will you still care? liksom. Med vardagen får man bekänna färg, när spänningen och det där finurliga virrvarret av pirr och fjärilar som uppstår av sig själv från tomma intet har lagt sig i dvala igen och lunket sätter in, det är då prövningen kommer. Det är då guldet vaskas fram ur gruset, det är då lammen slutar vara lamm och blir till får och männen skiljs från mössen.

Jag avskyr vardagslunk och ta-för-givet. Mest eftersom jag är så dålig på det. Jag kan inte hålla lågan uppe. Jag har inte lyckats så bra hittills i alla fall, det är min nuvarande civilstatus lite väl talande bevis emot för att kunna hävda. Det är inte så att man får göra om när man gjort fel heller, man får inte så många tillfällen att öva sig på och som med allt; gamla vanor sitter i. Tills man ändrar dom.  

Det finns en låt, som jag skulle vilja spela för någon. Spela den högt. Jag ser hela scenen framför mig, hur det skulle vara. Låten är inte lång, två minuter och trettio sekunder. Det är inte många svåra och konstiga ord, det är ingen komplicerad melodi. Texten innehåller nog inte mer än femton olika ord. Den är inspelad på den tiden då datorer inte fanns, det är bara några gitarrer, bas, trummor, lite blås. En smygande stråksektion på slutet, som egentligen inte hörs om man inte lyssnar efter den. Men den är där. En körsektion, tre eller fyrstämmig, hårt panorerad ut till höger tillsammans med mycket av basen. Blåset ligger hårt till vänster, tillsammans med trummorna. Ni som gjort er hemläxa vet vilken genre som använder ljudbilden på det sättet och under vilken era. Mitt i, i ensamt majestät ligger sångaren. Rösten är rivig, spräckt, han tar i. Ordentligt, han nästan skriker. På det där snygga sättet som vissa kan, utan att det låter skrikigt. Joe Cocker kan det. Det är inte Joe Cocker som sjunger låten jag har i tankarna, men det skulle lika gärna kunna vara han. Det skulle kunna vara James Brown också, men det är inte han heller.

Det är en vacker låt, en ärlig låt. Det är en vacker text, en enkel text som blir så mycket vackrare just eftersom den är så enkel. Det finns inget utrymme för tolkning, inget som får en att tänka efter vad han egentligen menar. Det är tydligt. Den är lite töntig, på samma sätt som många kärlekslåtar är töntiga. Men det spelar ingen roll. Jag skulle vilja spela den här låten för någon, och kunna vara lika ärlig som den är.

Men det kommer inte hända.

Det är synd om henne. Hon kan inte hjälpa det, hon sitter där hon sitter. Olyckligt, kanske orättvist och kanske lite dumt, men likväl är hon hookad. Allt hon vill ha är en chans och lite tid, men det verkar inte vara helt lätt att få till det, iaf inte så som hon vill. Hon vill en sak, verkligheten är en annan. Hon har det inte lätt.

Det är inte synd om honom. Han får som han vill, han behöver inte anstränga sig. Han behöver snarare anstränga sig för att inte få som han vill, saker bara faller på plats för honom utan att han lyfter ett finger. Lik förbannat så är han otacksam och tycker det är jobbigt, kletigt och trist. Inget får störa hans smått perfekta tillvaro, iaf inte om det innebär engagemang från hans sida.