livets goda

Äh. Jag börjar bli förkyld. Vaknade upp med dunkande huvud och häpnadsväckande ont i halsen. Var inte beredd på det, trots att min bror haft halsont länge och allt jag gjort senaste veckan har varit att hänga med min bror. Should have seen it coming. Gårdagens fylla gjorde säkert sitt till påskyndandet av mitt insjuknande, särskilt med tanke på att jag fick företa mig ett par kilometers promenad vid tvåsnåret inatt med ett par hotshots innanför västen. Kallt och vingligt var det. Dock så var det en angenäm afton, kul att träffa gamla vänner och göra några nya bekantskaper. Jag har inte spelat krona sen högstadiet, men igår var det dags. Spelade mest med tobbes lillasyster tove och eftersom jag är en gentleman så tog vi bort straffregeln. Jag är ju en good guy.

Jag är trött på ensamma nätter nu. Vill inte längre vakna med föraningar om att något är fel och förvirrat undra varför inte amanda ligger bredvid. Inte sakna mer. Visst är det bra att längta då och då men att bara minnas hur hennes hår luktar, bara föreställa sig hur hennes kropp passar med min och enbart tänka mig hur hennes leende får mig att le - det är inte ens i närheten av hur det är och kan vara. Tur då att jag får träffa henne imorgon och jag tänker inte bry mig om ifall regnet öser ner när vi åker ut i skärgården, jag kommer vara nöjd.

det går bra nu kompis

Jag och min musa har pratat lite kring att vara ung vs. att vara gammal (musa är för övrigt ett ord som jag jättelänge trodde syftade på något snuskigt - nu vet jag bättre), i samband med massa andra jobbiga saker. Ålder är som bekant mest en benämning på hur länge du har levt och skvallrar oftast väldigt lite om hur du är som person, vilket titt som tätt leder till förvåning och förvirring. Eftersom jag börjar bli smått överåldrad i årtal mätt i relation till de flesta personer i min närmaste omgivning, har jag mer och mer kommit på mig själv att fundera över vad som skiljer oss erfarna silverryggar mot ungtupparna.

Förhållandetänket är annorlunda. När jag var ung (läs yngre) hade jag betydligt lättare för att inte ta lika allvarligt på tvåsamheten. Självklart var jag seriös om jag väl kom in i ett förhållande, men det var inte gravallvar ifall det skulle ta slut av en eller annan relativt obetydlig anledning. Man var ju ung! Jag hade tid. Dessutom hade jag ett liv att leva, och livet var fullt av vin, kvinnor och sång. Det var inte så svårt att bryta upp även om det var jobbigt, men eftersom solen lyste i ögonen fanns alltid vissheten att "det går över".

Det gör den såklart fortfarande. Jag är inte självdestruktiva typen och jag är inte taliban heller, kommer två personer i ett förhållande verkligen inte överens bör de flyga fritt, åt varsitt håll. Etiopien här kommer jag! Gör det bara. Men - och nu kommer jag till synes säga emot mig själv i fråga om ålderns betydelse, men i det hjelmska sinnet är det här resonemanget fullständigt logiskt - med åren har det smugit in en sorts livsplanerande parasit i mitt sinne. Någon kanske skulle kalla det mognad. Det är tydligen nåt som går, verkar vara ett symptom på ökande avstånd från sitt födelseår. Hursom, numer är förhållanden inte lika lätta att bara lägga ett halvår på. Tiden går. Jag har ingen lust att lägga månader på känslor och kärlek, bara för att det sedan ska ta slut. Bara sådär.

Därför känns den här sommaren lite jobbig. Jag har en flickvän jag älskar, som jag inte vill förlora. Jag har lagt tid på det här och det känns bra! Fantastiskt till och med. Men i sommar kommer vi att delas på, vi kommer spendera i princip all tid åtskiljda och det suger. Såndant tär på ett förhållande, oavsett hur goda intentioner man har att utgå ifrån. Det känns helt värdelöst skitdåligt att en sån skitgrej som avstånd kan döda lycka, men jag har sett det hända förut. Jobbig känsla i magen. Det här är för bra för att kasta bort.

Jag tänker inte låta det ske nu. Think happy thoughts! Happy..! happy..!

tentatönt

Tentatider. Jag vet att jag borde ha pluggat mera. Stupid. Även om det inte finns nåt osexigare än någon som säger "jag skiter i det här för jag orkar inte" så säger jag att jag skiter faktiskt i den här tentan, för jag orkar inte. Det är lite väl mycket nu. För en gångs skull känner jag att lärarprogrammet kräver 40 timmar (nåja) i veckan av mig och det är ju ett framsteg för den här utbildningen, men just nu har jag lite mycket going on. Prioritera.

Det är lite töntigt att hålla på såhär, att ge sig in i något man inte orkar med för att sedan skita i det. Kom igen, jag borde faktiskt ha kunnat planera lite bättre. Det hade definitivt inte varit omöjligt, trots att jag fadderiar på typ all min lediga tid. Genom att ge upp, säga att jag skiter i och inte göra hundra procent, tappar jag lite respekt för mig själv och det där, just det, stör mig. Är jag tolv? Nej jag fyller 24. Väx upp, rise above the storm och sluta gnäll. Gör det bara. Jag vägrar att acceptera likgiltigheten, tar jag det inte på allvar kan jag lika gärna låta det vara. Jag är bättre än så.

Imorgon efter tentan ska det bli fantastiskt skönt att hänga lite gäng, bli full och bara skita i lite konventioner en stund. Och kära vänner, förlåt mig om jag inte snackar tenta eller inte tycker synd om er som inte fattat. Jag har inte heller fattat, men jag tänker fan gnugga pungen mot marken innan jag sjunker så lågt att jag klagar över något jag enkelt hade kunnat undvika genom lite självdisciplin. Hörde jag skål? Nu släpper vi det och ger oss in i dimman istället.

du är dum i huvet

Jag brukar inte vilja instruera mina läsare i förväg, men till det här inlägget vill jag slänga in en brasklapp. Ni som vet om att jag älskar er - det här handlar inte om er.

Ibland blir jag förvånad över hur naiv jag fortfarande kan vara. Jag menar, det börjar bli dags att inse att folk är elaka, själviska, barnsliga och bittert avundsjuka så fort de får chansen. Antagligen vill jag inte tro på det, jag vill nog inte inse att en cynisk utgångspunkt inför varje nytt möte med en vid första anblicken till synes vänlig och folkvettutrustad människa, verkar vara det enda sättet att slippa bli obehagligt överraskad. Jag vill tro att det finns hopp! Det är en smula godtroget, jag vet, men det är bara så dystert att behöva ta för givet att så många ibland oss verkligen är dumma i huvudet på riktigt.

Till dig som känner dig träffad vill jag ge några goda råd på vägen; du verkar behöva det. Sluta svamla om saker du inte vet något om, tänk på vad du säger. Tro inte att du vet allt, särskilt inte om mig eller någon annan du inte känner. Ljug inte, det är bara löjligt. En sak till! Vårda dina vänskaper, fortsätter du hålla på sådär är det inte konstigt om du kommer sluta upp i en inrökt lägenhet i förorten, ensam, tjock och konstig.

Oj vilka verbala smockor jag svingar, men jag är irriterad. Det går över. Det känns faktiskt redan lite bättre. Puss!

the quiet world

in an effort to get people to look
into each other's eyes more,
and also to appease the mutes,
the government has decided
to allow each person exactly one hundred
and sixty-seven words, per day.

when the phone rings, i put it to my ear
without saying hello. in the restaurant
i point at chicken noodle soup.
i am adjusting well to the new way.

late at night, i call my long distance lover,
proudly say i only used fifty-nine today.
i saved the rest for you.

when she doesn't respond,
i know she's used up all her words,
so i slowly whisper i love you
thirty-two and a third times.
after that, we just sit on the line
and listen to each other breathe.

/Jeffrey McDaniel



disco volante

Fick ett sms från min partner in crime Purjo, som befinner sig 200 mil söderut:
20. Juli - Prydz Birthday Party @ F12, Stockholm. Hur kommer vi in?

Jag ska sätta upp ett tält på fredsgatan i sommar.


melonsorbét

Efter en bakisdag spenderad tillsammans med för lite solskyddsfaktor och gräsmattehäng är jag svedd och rosa. Som vanligt, ska jag kanske tillägga. Den där tjusigt gyllenbruna hudfärgnyansen som är så eftertraktad är främmande för mig, jag är för mycket bleksvenne för få uppleva den. Ljusgul blir jag kanske. Eller rosa. Möjligtvis mörkvit. Jag älskar verkligen solen och värmen, men min hud är inte anpassad för det här medelhavsklimatet som irrat sig hit den här veckan. Känns dumt.

Funderar på om jag ska försöka bli full ikväll igen, för att fullborda ytterligare en tredagars. Det är ju gratis, eller iaf redan betalt för länge sen, så det enda som hindrar mig är samvetet och ångesten över att jag studerar för lite på mina lediga stunder. Det skulle vara kul tror jag. Det är oftast det.

att bygga en låda

Att vara älskande behöver inte alltid vara så pretentiöst och storslaget. Emellanåt, eller kanske till och med oftast, är det fullt tillräckligt med att bara vara den som bara du kan vara. Amanda är så mycket Amanda att jag inte alltid riktigt vet var jag ska göra av allting. Jag vill ha allt hon är, men det går ju såklart inte jämt. Ibland funderar jag på om det inte vore bäst att uppfinna en speciell tupperwareburk där jag kan spara lite av henne till fattigare tider. Som i sommar, då hon stannar kvar i det här gudsförgätna felbygge till stad och jag måste åka hemhem. Då kommer jag behöva lite Amanda på burk, så jag slipper sakna henne så förbannat.

det är inte rätt

Livet är så skrämmande ömtåligt. I en blinkning är det över. Definitivt, absolut, slutgiltigt. Det finns inget mer att göra, ingenting att säga. Ibland kan det tyckas barmhärtigt när ett liv tar slut, ibland är orättvisan gränslös. Sorg, ilska, vanmakt och chock, känslostormar och våta kinder. Ta vara på livet, käraste kära. Du har bara ett.

Jag kommer för evigt minnas ett par rosa skosnören i Lund, valborgsdagen 2008.

dr. mutto

Den som säger att den inte längre söker, den ljuger. Måhända ett djärvt påstående. Vi har det inprogrammerat i oss, våra gener tvingar oss att vara otåliga och rastlösa. Ständigt på väg. Samhället bidrar med en sorts konsumtionshets, det finns alltid någonting bättre. Det ska alltid finnas alternativ, att vara nöjd är bara trångsynt.

Visserligen är vi nog knappast enbart slavar under kromosomuppsättningar och modemagasinens dejtingspalter, vi gör ett aktivt val när vi bestämmer oss för att fortsätta söka efter det där riktigt smaragdgröna gräset som kanske växer i andra änden av bardisken. Hon är ju vacker, ser glad ut och damn brother, kolla in höfterna. Sökandet fortsätter, även om vi inte är medvetna om vår egen reaktion har vi redan gjort valet att testa tanken. Ain't no shame. Det är vad du väljer att göra därefter, som visar din karaktär. En del av oss måste göra misstagen, göra bort sig och uppleva sviterna av att ha betett sig som ett svin för att kunna inse vad som är viktigt för oss. Vi är inte smartare än så. Andra kan stanna upp och oavsett alkoholintag, reflektera över situationen och vänligt men bestämt tacka för dansen och gå hem. Vissa märker inte ens att de gått över gränsen.

Att ständigt söka, att drömma sig antingen framåt eller bakåt är att missa livet som utspelar sig här och nu. Floskler. Klichéer. Altruismer? Vi kan inte låta bli, samtidigt som vi vet att vi kommer bli av med det vi har ifall vi inte ger det den uppmärksamhet det förtjänar. Älska lite mer, kära vänner. Var nöjda.

mina drömmars stad


image36

Vad jag saknar dig nu när det snart är sommar. Jag kommer snart hem.

dit och tillbaka igen

Utan att överdriva en enda stavelse så känner jag mer och mer att jag inte cut out för det här. Det är överväldigande, det är ovant och det gör mig grinig. Om det är något jag avskyr här i världen mer än skavsår och ljudet av tuggande med öppen mun, så är det att vara grinig. Det är så destruktivt. Man kommer ingen vart. Meningslöst. Det blir ekorrhjulet all over again. Tillbaka på ruta ett och trampa vatten tills jag stupar i säng varje kväll, lite mindre mig själv än den mattias som vaknade imorse. Jag måste ta tag i det här, rätt snart. Just nu är det bara.. olust.

Jag glädjer mig i alla fall åt mina fina turturduvor som just vågat ta sina första stapplande steg i offentligheten. Ni är de bästa av de bästa, jag önskar er alla lycka i världen.

musiken i mitt huvud


doktor glas

Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill ha kontakt, till vilket pris som helst.

/Hjalmar Söderberg



misstro

Jag är inte alls imponerad. Faktum är att jag är lite besviken. Kanske lite mer än besviken. Egentligen är jag nog faktiskt rätt missnöjd, men det är ett så förbannat tråkigt ord. Ett förbannat tråkigt adjektiv som beskriver något förbannat tråkigt.

Missnöje. Missbelåtenhet. Misshandel, missfoster, missionärställning. Missbruk. Misströstan, missfall och missiler. Jag vet inte som är värst. Och då menar jag inte av ovanstående.

Låt mig vara, men inte för mycket.

Om

Min profilbild

mutto

Ung man från Stockholm som lever för vin, kvinnor och sång, och ogillar tidiga morgnar, sten i skorna och disk.