LOVE SAVES THE DAY

Jag är inte alls imponerad. Faktum är att jag är lite besviken. Kanske lite mer än besviken. Egentligen är jag nog faktiskt rätt missnöjd, men det är ett så förbannat tråkigt ord. Ett förbannat tråkigt adjektiv som beskriver något förbannat tråkigt.

Missnöje. Missbelåtenhet. Misshandel, missfoster, missionärställning. Missbruk. Misströstan, missfall och missiler. Jag vet inte som är värst. Och då menar jag inte av ovanstående.

Låt mig vara, men inte för mycket.

Med anledning av den kritik jag fått mottaga berörande brist på främst saklighet, alternativt tydlighet, i mitt sätt att skriva ska jag nu försöka hålla mig väldigt business i fortsättningen. Jag är ödmjuk inför andras åsikter om kvaliteten på mina texter, det skulle vara väldigt mycket mindre intressant att skriva om alla tyckte att det jag skrev var skit och ingen läste det.

Jag är glad och jag mår bra. Jag är lite trött på att det ska vara kallt och snöigt ute, det skulle vara mycket skönare om det var varmt och somrigt ute för som det ser ut nu är det bara deprimerande. Tentaplugget den här helgen har förstörts av en plötsligt ökad lust för musikskapande, så jag har hamrat på min keyboard och jagat den där perfekta basgången betydligt mer än jag har läst Sven-Eric Liedman. Han är så tråkig.

Min flickvän Amanda har varit borta i helgen, det har varit lite jobbigt faktiskt. Jag har blivit så van att hon sover och bor hos mig att det helt plötsligt kändes väldigt tomt när hon försvann för att fira påsk hem-hemma hos sig. Antagligen var det nog bra att vi fick lite tid isär, alla förhållanden behöver fyllas med ett uns ensamhet och saknad då och då. Det är både sött och salt att sakna. Jag har saknat henne.

Nu ska jag raka mig, duscha, stoppa kläderna i tvättmaskinen, städa toaletten, städa mitt rum, bädda om i min säng och diska bort helgens kvarlämnade disk. En stereotyp söndagkväll kanske. Vad vet jag.

Nöjd?

Varje dag innebär en ny chans att göra det jag inte gjorde igår. Varje dag ger mig chansen att ställa sådant som är fel, till rätta. Varje dag betyder en risk att trampa snett och ramla, och antingen göra sig själv eller någon annan illa. Eller båda. Varje dag medför tillfällen då vi kan känna den bitterljuva förnimmelsen av oberättigad uppskattning, rädslan för att någon ska peta hål på vår såpbubbla av förtroende. Varje dag upplever jag den skälvande skörheten du kanske kallar kärlek och varje dag är jag världens [sätt in valfritt positivt, absolut superlativ här] man. Varje dag är en ny chans att leva lite till, att så många är rädda för att göra mer än bara existera är kanske det sorgligaste av allt.

Bloggtorka igen. Det beror egentligen inte på bristande tankeverksamhet eller på ovillighet, utan mest på att jag inte finner tid för mitt fåfänga skrivande. Jag gillar inte att skriva bara för att skriva, ska jag sätta mig och plita ner alla de här orden vill jag ha något meningsfullt att säga. Typ.

Suntriphärj i dagarna. Idag på sandslottsbyggartävlingen var vi med och byggde, det var kul. Men jag kom på en sak som gjorde mig lite konfunderad. Temat för Suntrip det här året är ju afrika, inramningen är att afrika "inte bara är öken". Folk kom utklädda som lite allt möjligt, allt från en fårskock ledd av hannibal lecter till en grupp brittiska imperialister med tropikhatt och gevär. Det fanns katter, malariamyggor, en grupp sjukt osofta snubbar med bara överkroppar och solglasögon, masajer, terrorister och så vi, kenyas (danmarks?) lag på 800 meter. Bland annat, det var ett helt gäng profiler där. Många var kroppsmålade i svart och pratade med konstig brytning, allt konfrencierat av david och helén. Mycket bra jobbat av dem förresten.

Det jag tänkte på var att det inte fanns en enda äkta svart människa som var med och tävlade eller som ens tittade på. Är det för att det inte studerar några svarta människor vid LiU, eller för att de tycker att det är så kul att bygga sandslott? Det var afrikanskt tema, men det fanns inga afrikaner närvarande. Bara vita blivande och varande akademiker, utklädda till afrikaner. Dessutom hade de allra flesta lag fokuserat på en negativ aspekt som berör den afrikanska kontinenten. Jag såg en svart kille komma in i lokalen utifrån, stanna en sekund eller tio vid kanten till sandslottsområdet och bara stirra på vad som hände. Han stod bredvid mig, så jag såg honom rätt väl. Det var inte förrän jag såg hans blick, som på något sätt verkade skaka på huvudet och sucka åh, dumma svenskar, som jag ens reflekterade över vilken uppfattning om afrikansk kultur hela grejen, sedd utifrån, måste framstå att ha. Jag kastar inga pilar på andra och rentvår mig själv, min grupp var också svartmålad. Jag var också där liksom.

Äh. Jag vet att man inte ska säga att man tänker på sånt här, särskilt inte när man är inne i svängen själv. Ibland får allt större proportioner än vad intentionen menade. Däremot tror jag att det ibland måste till lite kritisk granskning av den miljö man befinner sig i, om inte annat en utvärdering efteråt. De allra godaste avsikter kan slå fel ut.

Puss på er.