LOVE SAVES THE DAY

Äh. Jag börjar bli förkyld. Vaknade upp med dunkande huvud och häpnadsväckande ont i halsen. Var inte beredd på det, trots att min bror haft halsont länge och allt jag gjort senaste veckan har varit att hänga med min bror. Should have seen it coming. Gårdagens fylla gjorde säkert sitt till påskyndandet av mitt insjuknande, särskilt med tanke på att jag fick företa mig ett par kilometers promenad vid tvåsnåret inatt med ett par hotshots innanför västen. Kallt och vingligt var det. Dock så var det en angenäm afton, kul att träffa gamla vänner och göra några nya bekantskaper. Jag har inte spelat krona sen högstadiet, men igår var det dags. Spelade mest med tobbes lillasyster tove och eftersom jag är en gentleman så tog vi bort straffregeln. Jag är ju en good guy.

Jag är trött på ensamma nätter nu. Vill inte längre vakna med föraningar om att något är fel och förvirrat undra varför inte amanda ligger bredvid. Inte sakna mer. Visst är det bra att längta då och då men att bara minnas hur hennes hår luktar, bara föreställa sig hur hennes kropp passar med min och enbart tänka mig hur hennes leende får mig att le - det är inte ens i närheten av hur det är och kan vara. Tur då att jag får träffa henne imorgon och jag tänker inte bry mig om ifall regnet öser ner när vi åker ut i skärgården, jag kommer vara nöjd.

Jag och min musa har pratat lite kring att vara ung vs. att vara gammal (musa är för övrigt ett ord som jag jättelänge trodde syftade på något snuskigt - nu vet jag bättre), i samband med massa andra jobbiga saker. Ålder är som bekant mest en benämning på hur länge du har levt och skvallrar oftast väldigt lite om hur du är som person, vilket titt som tätt leder till förvåning och förvirring. Eftersom jag börjar bli smått överåldrad i årtal mätt i relation till de flesta personer i min närmaste omgivning, har jag mer och mer kommit på mig själv att fundera över vad som skiljer oss erfarna silverryggar mot ungtupparna.

Förhållandetänket är annorlunda. När jag var ung (läs yngre) hade jag betydligt lättare för att inte ta lika allvarligt på tvåsamheten. Självklart var jag seriös om jag väl kom in i ett förhållande, men det var inte gravallvar ifall det skulle ta slut av en eller annan relativt obetydlig anledning. Man var ju ung! Jag hade tid. Dessutom hade jag ett liv att leva, och livet var fullt av vin, kvinnor och sång. Det var inte så svårt att bryta upp även om det var jobbigt, men eftersom solen lyste i ögonen fanns alltid vissheten att "det går över".

Det gör den såklart fortfarande. Jag är inte självdestruktiva typen och jag är inte taliban heller, kommer två personer i ett förhållande verkligen inte överens bör de flyga fritt, åt varsitt håll. Etiopien här kommer jag! Gör det bara. Men - och nu kommer jag till synes säga emot mig själv i fråga om ålderns betydelse, men i det hjelmska sinnet är det här resonemanget fullständigt logiskt - med åren har det smugit in en sorts livsplanerande parasit i mitt sinne. Någon kanske skulle kalla det mognad. Det är tydligen nåt som går, verkar vara ett symptom på ökande avstånd från sitt födelseår. Hursom, numer är förhållanden inte lika lätta att bara lägga ett halvår på. Tiden går. Jag har ingen lust att lägga månader på känslor och kärlek, bara för att det sedan ska ta slut. Bara sådär.

Därför känns den här sommaren lite jobbig. Jag har en flickvän jag älskar, som jag inte vill förlora. Jag har lagt tid på det här och det känns bra! Fantastiskt till och med. Men i sommar kommer vi att delas på, vi kommer spendera i princip all tid åtskiljda och det suger. Såndant tär på ett förhållande, oavsett hur goda intentioner man har att utgå ifrån. Det känns helt värdelöst skitdåligt att en sån skitgrej som avstånd kan döda lycka, men jag har sett det hända förut. Jobbig känsla i magen. Det här är för bra för att kasta bort.

Jag tänker inte låta det ske nu. Think happy thoughts! Happy..! happy..!