LOVE SAVES THE DAY

Nu är jag en i gänget. För några dagar sen var jag iväg ut till biltema och köpte mig en cykel. Det är på biltema hälften av alla cyklar i den här staden säljs, där är de billiga, fina och det ligger på cykelavstånd från allting. Nya cyklar kommer i delar, det visste inte jag. Jag trodde att man bara tog en cykel och cyklade därifrån men jag förstår nu i efterhand att man så klart inte gör så. Så, jag köpte en skiftnyckel och en insexnyckel och släpade ut min stora kartong på parkeringen och satte mig där och byggde ihop min cykel. Den är blå. Fast jag vill måla den röd.

Sedan jag köpte den har jag redan cyklat spöfull fler gånger än jag kan räkna. Vingligt och dant, mer eller mindre livsfarligt och omoget men när du har en cykel lämnar du den inte bara för en sån bagatell som att du är full. Jag antar att det är samma mekanismer som styr folk som kör bil rattfulla, typ "äh jag är inte så full, klart jag kan ta bilen" fast nu är det mer "äh jag är full som en kastrull men vadå jag cyklar om jag vill". Det är typ samma samma.

Livet här nere i östergötland kretsar väldigt mycket kring alkohol och fröjderna denna utlovar. Förutom dagarna då min käraste kära var här och hälsade på mig över lördag och söndag har jag varit berusad varje kväll och detta börjar nu ta ut sin rätt. Jag har blivit sjuk, eller snarare så känner jag mig sjuk och jag börjar, tro det eller ej, bli trött på öl. Igår när vi var ute på studentpuben som kallas för Flamman, säljs ju vin för 25 kronor per glas så det fick bli en mjukmysig vinfylla. Till en början. Sen var det hålligång och hulabalu ända tills stängning klockan ett. Inte konstigt att jag är sjuk liksom. Och jag är inte ensam, mer än hälften av alla här verkar rätt snörvliga och hostiga och nysiga för att inte säga trötta och svårstartade. Men, vi är studenter. Vi super utan tanke på morgondagen.

Smärta är relativt. Det som gör ont hos vissa gör mindre ont hos andra och alla har vi olika sätt att förhålla oss till det. Vissa skriker, andra gråter, vissa biter ihop medan några vänder smärtan till något destruktivt som kan antingen slå utåt eller inåt beroende på vem eller vad som är smärtorsakare. De flesta av oss någorlunda rationella människor försöker undvika att orsaka andra smärta, eftersom vi vet att om vi råkade ut för samma sak skulle vi vara den som reagerade. Orsak och verkan, handling och konsekvens. Att förstå att det gör ont i någon annan, att inse att "om jag utför den här handlingen kommer den och den känna sig såhär" och att uppfatta på vilket sätt det kommer göra ont kallas för empati. Empati är nödvändigt i realtionen två människor emellan, utan den skulle vi vara kapabla till vad som helst och kunna bortse från konsekvenserna av vårt handlande. Eller snarare, vi skulle inte bry oss.

När jag förstår att jag gjort någon illa och hur mycket, brukar jag försöka trösta och be om förlåtelse och visa ånger på de sätt jag kan. Ibland går det lätt, ibland är det enkelt och snabbt glömt då den man gjort illa förstår att det var en olyckshändelse eller något oundvikligt eller helt enkelt något bagatellartat, något som inte är värt att ödsla någon tid på att gräma sig över. Men ibland är det svårt, ibland är det omöjligt att trösta. Ibland är det oförlåtligt. När man gjort någon så illa att när man tänker på vad man har gjort så gör det fysiskt ont i en själv, finns det inga snabba och enkla sätt att trösta. Det spelar ingen roll hur mycket man, jag, ångrar det som hänt då, det gör liksom inte saken bättre. Att inse att man orsakat enorm smärta är en sak, att få den att försvinna är en annan och allt vi kan göra är att ge så mycket kärlek vi förmår och hoppas att det finns ett sätt att läka såren vi orsakat.

Jag kan bara lämna mig i dina händer och hoppas att du inte släpper taget.

ta bort och göm alla vassa och skarpa föremål när jag är i närheten.

Idag är det som de säger, första dagen av mitt nya liv. Det är lite pirrigt just nu, när jag om en kvart ska gå och träffa min nya klass och de människor jag antagligen kommer spendera de kommande åren med. Hur ska detta gå? Vad har jag gett mig in på? Äh.

This is it! Nu blir det rocknroll.

I Linköping cyklar alla. I alla fall alla som har en cykel, något jag inte har. Jag är liksom inte med i gänget än, det är helt klart. Det drar omkring klungor med människor som antingen cyklar eller leder sina cyklar tillsammans och utan cykel är du liksom ett av felen i finn fem fel. Det verkar oundvikligt att jag måste införskaffa ett av dessa hjälplöst fula färdmedel att susa runt på eftersom alla andra har ett och hur kul är det att åka buss när du är enda killen i världen som åker buss? Lite lyxigt javisst, iaf relativt, man slipper bli blöt, man slipper trampa med mjölksyra i benen i uppförsbackarna och du slipper snålblåsten men det är ju lite drygt att sitta ensam och vinka åt de andra barnen som har cykel bara för att du är lat och fåfäng. Kanske.

Jag ska i alla fall ut och jaga cykel imorrn. Pk sa att Tom skulle kunna sno en cykel åt mig i stan och skicka ner den, men det känns som att frakten på en cykel är typ ett par hundralappar och då kan jag lika gärna köpa en. Eller sno en själv. Ni sitter förstås och väntar på att jag ska säga att nej jag vill inte sno en cykel för att det är ju taskigt och olagligt. Ni får tro vad ni vill, tror ni att jag är kapabel att stjäla någons cykel så.. ja, det säger ju något om hur jag uppfattas.

I huvudsak verkar Linköping ok. Mitt rum är inte mindre eller fulare än jag trodde, min korridor är för tillfället rätt så tom eftersom de allra flesta här börjar inte förrän om en vecka och har ännu inte anlänt så jag vet inte om människorna som bor här är ok eller inte men tydligen ska man enligt rådande kutym inställa sig till något som kallas för söndagsfika varje söndag och det låter ju i all fall trevligt. Väldigt gemytligt, väldigt ombonat. Jag får väl se om en vecka, jag vågar inte hoppas på någonting imorrn.

Igår var årets sämsta dag, i alla fall om man ser till det faktum att det var sista gången jag såg min käraste på ett par veckor. Gråt och annat elände var det enda vi sysslade med, dock ett hysteriskt roligt avbrott för kurragömma en liten stund. Det är svårt på 36 kvadrat! Man får vara uppfinningsrik. Jag saknar henne redan, jag vill inte vara här ensam och uttråkad.

Hjärtat, det går fort. Tiden flyger iväg och snart är det helg igen.

Nedräkningen till flytt fortsätter. Idag är det tvätta allt som gäller, palla åka ner med smutstvätt i högar. Kanske ska åka förbi Ikea en sväng, inte för att jag egentligen behöver något men det känns alltid skönt att åka dit. Man laddar liksom, tar det säkra före det osäkra och kollar om det är nåt som skulle passa att ta med. Vad jag skulle behöva är en begagnad damcykel, 28 tum och treväxlad. Gärna blå.

Det är inte kul att leva i en flyttkartong, känns som att jag har gjort det sen midsommar. Eftersom jag hela tiden har vetat att min fina, fina lägenhet här i häggvik endast är provisorium så har jag medvetet undvikt att rota mig i den för mycket, jag har inte satt upp något på väggarna eller ens gardiner i rummet. Under sängen har jag alltid haft ouppackade lådor och jag var först tveksam till att överhuvudtaget koppla in stereon och dra kablar till högtalarna, eftersom det bara skulle stå i en månad. Jag gjorde ju det ändå. Har väl använt förstärkaren tre gånger eller nåt, resten av tiden har jag kört med datorn.

På lördag åker jag, till Östergötland och Linköping. Det är 22 mil enligt eniro, vilket inte låter så långt. Men när man lämnar kvar människor man kommer sakna tills det gör ont är 22 mil detsamma som 22 000 mil, man kan inte åka dit på tjugio minuter om man skulle få abstinens. Man kan inte äta middag tillsammans, man kan inte somna tillsammans och man kan inte vakna tillsammans. Fast jag har hört av många att distans stärker kärlek, man gnetar och skaver inte på varandra i vardagen och när man träffas så tycker man att lite vardagslurkande tillsammans är det bästa som finns. Jag tror på det.

Dags att packa!

Jag laddade hem en tv-dokumentär för några dagar sen, den handlade om psykopater. I början av filmen förklarar speakerrösten att tillståndet psykopati är en av de vanligaste och mest våldsamma psykiska störningar som finns. Och, att det inte finns någon bot. Folk som tillskrivs diagnosen psykopati behandlas inte på annat sätt än med vanlig terapi men även det är i undantagsfall och tydligen väldigt osäkert om det ens har en positiv inverkan på psykopater.

Psykopater som begår brott döms inte till sluten psykvård utan till vanligt fängelse, eftersom det inte går att vårda psykopater i medicinsk mening. Dvs, när de kommer ut igen så har de inte alls rehabiliterats eftersom den bakomliggande orsaken till brottet dom avtjänat strafftid för är en del av deras personlighet och inte en följd av desperation, hämndbegär eller girighet. Psykopaten är känslomässigt handikappad i form av brist på förmåga att känna empati eller medlidande, han förstår inte att om han vållar någon fysisk eller psykisk skada så orsakar detta lidande, offret blir själsligt sårat och kränkt. Han har inte förmåga att känna ångest på samma sätt som människor som inte är psykopater, inte heller sorg. Dessutom är ett kännetecken för en psykopat aggresivt temperament och kort stubin, och i vredesmod har inte psykopaten de vanliga mentala spärrarna utan, pga sin oförmåga till empati, brukar det ofta sluta i utstuderat och brutalt våld som misshandel eller skadegörelse.

Tänk på, att 1% av sveriges befolkning är psykopater. Det är ganska många.

Sov gott nu.

Haha.