LOVE SAVES THE DAY

Jag måste börja gå upp tidigare ur sängen. Alla vet hur svårt det är. Att få sig själv att lägga bort täcket, resa sig upp och sitta där en sekund eller tre på sängkanten och gnugga gruset ur ögonen och tänka "fan vad skönt det är att gå upp!" . Det händer ju inte. Inte på en gång i alla fall. Däremot, när jag har varit vaken en timme eller så och teet och rostmackorna har gjort mig till människa igen är jag underbart nöjd varje gång jag tvingade upp mig själv och inte sov till klockan två.

Någon sa en gång (i ett musikproducering-sammanhang) att engelsmännen är ena jävla skitar, dom går ju inte upp och jobbar förrän klockan tio, och om du själv inte pallar dra sig upp (och gå till studion) i vettig tid på morgonen är du också en skit. När jag och Purjo jobbar med vår musik är det en dödsynd att sova när den andra ringer på morgonen, särskilt om klockan är efter tio. Då måste man svara i telefonen med "ja hej, ja jag är en skit ". Att gå upp i tid är viktigt. Jag är jäkligt produktiv på morgonen, att slösa bort det är bara dumt. Jag tror att jag skulle ha fått mycket mera häftiga saker gjorda om jag inte vore en nattuggla och sov bort halva dagarna.

Måste sluta med det.

Kommer ni ihåg den här? Det är klart ni gör, ingen unge född på åttitalet och uppväxt på nittitalet kan ha missat Mr Jones. I så fall, vad fan gjorde ni? Hursomhelst var det länge sen åtminstone jag såg videon, jag kom inte alls ihåg den men tänkte att en så fantastisk låt borde väl ha en relativt ok video. Hur kan man misslyckas med en sån låt liksom? Men. När sångaren, Adam Duritz, typ 45 sekunder in i videon står i en lägenhet iklädd gummistövlar, skinnjacka med fransar och ananasblast på huvudet och dansar som joelbitarkillen är det inget annat än stötande.

Tänkte bjuda på lite skön humor. Saturday Night Live har ju visserligen bara gått nedför, nedför, nedför de senaste åren (Lindsey Lohan har varit host typ.. 4 gånger på två år. Pathetic!) men ibland glimtar det till, och då gärna när Two A-holes ska göra något. Typ köpa tidningen. Typ äta på restaurant. Typ adoptera.  

Den här låten lyssnar jag på varje morgon innan jag ska jobba.



Varför drömmer jag drömmar om julen NU för? Inatt var det hets hets hets med julskinka, klappångest och tidsnöd i största allmänhet. Varför ska min stress manifestera sig i hetsdrömmar om julen, det verkar ju helt sjukt. Jag måste nog ta tag i mina demoner, det funkar inte i längden att vakna kallsvettig tre gånger per natt och tänka "faan, jag har försovit mig till luciatåget!" liksom. Snälla någon, hjälp mig.

Jag och jenni lägger pussel. Jag är duktig och hittar rätt bitar och lägger dom på rätt plats. Hon försöker, men blir mest arg för att jag hittar fler bitar än henne. Haha.

Jag hade en jättekonstig dröm inatt, där jag fick ångest och blev ledsen över att jag hade spelat tevespel hela julafton och missat att åka hem till mina föräldrar för att se Kalle Anka. Egentligen är väl drömmen inte så konstig, om jag tänker efter. Den handlar antagligen om att jag tycker att jag påbörjar en massa saker jag inte har tid att avsluta och att jag utlovar att jag ska göra saker som jag sedan blir tvungen att rainchecka eftersom jag har en miljon (till synes) onödiga saker att göra och därför inte hinner. Eller inte prioriterar. Fan, en alldeles för klarsynt dröm. Jag tycker inte om aha-upplevelser jag inte bett om.

Drömmen var trots det underhållande. Jag hade (som vanligt) ont om pengar att köpa julklappar för, så jag hade bestämt mig för att jag skulle skriva och spela in en sång till mina nära och kära i julklapp. Jag minns inte vilken melodi jag skulle använda, men det var en klassisk barnsång i alla fall. Texten var fantastisk. Svulstig. Barock. Min kärlek till kvinnorna var som vinden och vattnet osv, helt sjukt stort. Jag önskar att jag mindes mer om melodi och text, i så fall skulle jag spela in den på riktigt.

Mer ordentlig verkstad och mindre ambivalens. Det är dagens visdomsord.

Det här är bra.

Har du fått känslan av att världen är gjord precis just för dig? Att världen och allt i den formas efter din person, din vilja och din levnadssituation, din sociala situation, din figur och din själ? Att du är centralfiguren i universum, den här planeten skapades för att du skulle ha nånstans att bo. När du dör så finns inget mer för någon, ditt liv är hela världens liv eftersom när du är borta stannar tiden. Det finns ingen poäng med att världen skulle finnas utan dig, eftersom din person är den person som alla andra personer formas efter, du står i mitten och tvingar andras liv att böjas efter ditt. Omedvetet såklart, det bara.. blir så.

Jag kan känna så. Jag tror det kallas hybris och anses allmänt ofint. Men, som med massvis med andra saker som anses allmänt ofina så är det en helt grym känsla av narcissism, makt och lagom mycket fatalism. Jag tror fler skulle må bra av att få en smula hybris och tro att dom är världsalltets mening och mittpunkt, då kanske jag skulle slippa få se alla dessa osäkra, mesiga, veliga, skygga och självutplånande figurer, ofta tjejer, som stryker omkring och spanar på andra och när en hemlig dröm om att en dag få vara en del av någon annans liv, men i dagsläget är alldeles för fega för att ens våga försöka.

Haha. Även om jag kanske är universums medelpunkt kan jag också tycka att jag inte har mycket att säga till om. Jag kan ibland känna att någonting verkligen griper in i min vardag och antingen lägger till eller drar ifrån det jag behöver eller har överflöd av, som typ nu får det vara nog mutto, du har haft bra med pengar ett tag men slösat allt på vin och kvinnor. Nu får du klara dig som fattig, och så vips - jag hittar tvåhundra obetalda räkningar en månad då jag ändå har dåligt med pengar. Eller åh mutto, jag vet att du har odlat din personlighet väl och levt en tid utan synd och otukt, här får du fyra tjejer som är kära i dig samtidigt. Ha så kul. Det är Han Som Works In Mysterious Ways sinne för humor (eller kanske rättvisa?) antar jag.

Gå ut en dag och försök tänka (om du nu inte redan gör det) att allt som händer, är för din skull. Gott och ont. Man känner sig jäkligt stor, men samtidigt väldigt liten. Ödmjukhet inför det stora vi inte rår för, självgodhet när omgivningen faller på plats som ett pussel för dig att gå på.

Jag har en konstig sorts fast-forward på allt just nu. Allt går så fort, tiden rusar förbi och jag blir dagvild, förvirrad och därav lite irriterad på att jag inte har min shit together när jag behöver. Arbete, sysslor och fritid passerar och jag registrerar att tiden går och att jag gör saker men jag är inte närvarande i själen, det är som om jag spolar framåt för att jag vet vad som kommer hända. Problemet är bara att jag inte har en aning. Jag minns inte heller vad som egentligen har hänt, bara att nåt hände och det var antingen rätt kul eller så var det äh, rätt trist. Jag saknar sammanhanget, jag saknar en röd tråd, jag minns knappt vad jag ska göra. Det är inte kul. Skratta inte. Jag är seriös. 

Förvirringen kan ha med stressen att göra, jag är hypervarvad till och från. Stressen över min totalt havererade finansiella situation (som nu typ är lika med öken upphöjt med 12) och allt vad det innebär, mjöl och vatten är inte så jävla gott att äta. Stressen över det som precis var, nyår, allt som skulle fixas och piffas och donas och grejas, det blev ju faktiskt riktigt lyckat och allt gick som det skulle men min förmåga att koppla bort det som varit verkar ha gått i strejk, jag tänker fortfarande på det. Stressen över det och dem jag försummar, stressen som kommer av att jag inte vet vad jag vill och stressen från att saker håller på att rinna mig ur händerna, allt är nerslängt i en skål just nu och nån tyckte det var en festlig idé att dra igång elvispen. Åksjuk, typ.

Som vanligt är det väl självförvållat. Jag har skjutit upp saker för länge, saker jag borde tagit tag i för veckor sen tornar över mig och nu finns det snart ingen återvändo längre. Jag måste. För min egen skull, för deras skull, för hennes.

Men, förutom att jag inte vet vad fan jag håller på med och vad fan jag ska göra och varför i hela friden jag inte slängde soppåsen som innehöll räkor på nyårsdagen utan lät den sitta kvar under diskbänken (trots att jag satt och tittade på när fia slängde räkjävlarna) till imorse så att den typ förgiftade träet och det nu luktar som fan själv i hela köket, så är jag faktiskt nöjd, glad, belåten och förväntansfull inför det nya året. Allt är inte så illa som det låter. Stora saker ligger och väntar i luften. Jag tror att det kommer bli bra.