LOVE SAVES THE DAY

Att shoppa med sin kära i tjejaffärer är alltid intressant. Då menar jag inte att jag skulle ha en dragning åt kvinnokläder, vi karlar har tillräckligt snygga kläder och jag har alla mina mer perversa sidor åt annat håll. Nej, det intressanta är blicken av ömsesidig respekt man delar med andra män i butiken som också är där och handlar med sina flickvänner. Detta är tydligare ju mer ointresserad/macho mannen är, då det nästan är parodiskt hur han söker med blicken efter andra män bara för att genom blickutbytet visa att han inte är där för att handla till sig själv. Rädslan av att uppfattas som fjollbög är total, skulle det springa förbi ett vilt djur skulle han utan tvekan försöka brotta ner det med bara händerna och skulle han bli bjuden på kokosnöt skulle han äta den med skalet på. Typ. Oftast är dock männen man möter när man shoppar på Gina Tricot med sin tjej inte så osäkra utan blicken man delar är mer för att sympatiskt förmedla sin respekt inför den andres tålamod och vilja att göra saker med sin flickvän som man själv mer eller mindre jättegärna skulle överlåta åt henne själv, eftersom vi vet att hon är hundra gånger vassare på att avgöra vad som faktiskt sitter bra på henne än vad man själv är.
 
Jag köpte en praktisk väska idag att förvara och förflytta viktiga dokument, skrivelser och accessoarer i när jag börjar studera, typ kollegieblock, kurslitteratur och bläckpennor. Jag kände att det var ett lagom stort steg i riktningen mot min studenttid, som jag längtar vansinnigt efter men som jag samtidigt fasar över eftersom jag inte vet vad som kommer hända med.. allt. Två månader kvar. Here we go.

Den svenska versionen av "America's got talent" som i Sverige döptes till Talang 2007 (varför ska det vara 2007? Tror dom att vi har glömt vilket år det är?) vanns ju av en hyfsat talangfull buktalande blondin med ett framträdande som säkert skulle ha rivit ner taket på vilket barnkalas som helst. Den amerikanska förlagan vanns av Bianca Ryan, en elvaåring som på en dålig dag skulle ha piskat sönder, ätit upp och skitit ut alla tävlande någonsin i svenska idol, och det är inget skämt. En helt sanslös talang, jag har svårt att se någon bräcka henne. Men det kommer säkert nån. Hursomhelst, igår avgjordes den brittiska versionen som heter Britains got talent (duh) och den vanns av en korpulent mobiltelefonförsäljare med fem framtänder. I sin audition sjöng han "Nessun Dorma", ett stycke opera som säkert är skrivet av en renomerad tysk eller liknande och han sjöng det, helt fantastiskt. Jag brukar ha svårt för opera, men killen har ju talang.

I sitt andra framträdande sjöng han "Time to say goodbye" och den har ju alla som inte levt sitt liv under en sten hört och jag tycker fortfarande att han är fantastisk. Gåshud och tårar i ögonen hör till ovanligheterna och särskilt framför ett klipp på YouTube, men jag erkänner mig besegrad. Det är en askungensaga, eller i alla fall en ful ankungesaga där Paul Potts till slut får känna sig uppskattad och älskad. Och sjunger som en gud gör han också.

Jag vet inte när jag började gilla morgnar, men det är bara att gilla läget. Jag har blivit en hurtig morgonpigg jäkel som tycker om att gå upp och se att visarna på klockan i köket ännu inte nått slaget nio. Klockan nio är nån sorts gräns, före nio är det morgon och därefter är det förmiddag och den som fortfarande sover under förmiddagen är en latmask. Typ. Eller som en förebild för mig en gång sa, "är du inte uppe och påväg till jobbet före halv tio är du en skit". Förutsatt då att du inte har ett schema att följa. 

En sak jag märkt med tidiga morgnar, är alla ljud som visar att samhället vaknar. Det skrapar i taket, dvs golvet på lägenheten ovanför, när någon flyttar en stol. Ungar som inte vill till dagis och skola skriker i panik och förtvivlan, tills mamma eller pappa antingen ryter till och drar iväg med barnen i släptåg bäst dom vill eller inte eller med finess lyckas övertala barnen att sluta föra oljud, annars måste dom flytta ur huset och bo i skogen. Arbetare utanför börjar sina arbetsdagar tidigt, brevbärarna lämnar morgontidningar och sopgubbarna tömmer sopcontainrar. I morse så tror jag att några byggjobbare sågade gatstenar med typ vinkelslip nedanför mitt fönster, det låter ungefär som en tandläkarborr fast tusen gånger starkare. Klockan var nog åtta. Hade det varit jag för ett halvår sen hade jag nog ställt mig i fönstret och gastat åt dom att hålla käften "annars kommer jag ner!". Eller det hade jag inte alls det men jag hade drömt om att göra det. Jag hade inte orkat uppbåda den energin vid den tiden. Jag är mer tillfreds nu, när dagarna är längre. Jag hinner med mycket mer, stressen släpper. 

Idag sprang studenterna ut. Lyckliga jävlar. Satt en stund uppe på taket och tittade ner på ekipagen som åkte förbi på danderydsvägen och runt edsberg, dom verkade ha förbannat roligt. Inte alla dock. Jag såg en ensam kille i studenthatt och kostym gå med nedböjt huvud komma från skyttevägen, rudbeckshållet, snedda över vägen upp förbi mitt hus, femton våningar rakt nedanför. Det åkte förbi en lastbil med studenter nere på stora vägen och musiken dånade och alla skrattade och tjoade och killen stannade upp en sekund och slängde en blick över axeln, som för att se efter vem det var men eftersom det ligger hus i vägen såg han nog inget. Han stod så en sekund eller två, tittade och lyssnade. Sen fortsatte han uppför backen. Det gjorde lite ont.

Mörka moln på himlen. I mitt huvud i alla fall, ute är det gnistrande solsken och 22+ och alla är vackert nybrända och äntligen får man se hud igen efter åtta månader med yllearrest. Men trots detta så känner jag mig alltså mer nedstämd än på länge, vilket kanske verkar vara en synnerligen dåligt tajmad bottennotering på deppkurvan. Tyvärr rår jag inte över det, det bara är så. Imorrn blir jag utan bil för evigt, jag måste börja pendla. VIlket innebär att jag måste köpa busskort, vilket är dyrt, vilket innebär att jag får mindre pengar att göra mer rekreationella saker för vilket innebär att jag kommer ha det svårare än vad jag kanske har haft tidigare att bli glad igen. Dessutom innebär pendlandet att jag kommer ha mindre fritid eftersom restiden till jobbet tredubblas, vilket också inverkar negativt på att försöka bli glad igen. Jag kommer behöva gå upp tidigare på morgnarna vilket innebär att jag måste antingen förlora sömn eller gå och lägga mig tidigare. Jag kommer förlora friheten med att när som helst kunna sätta mig i bilen och ta mig dit jag ska, nu måste jag återigen anpassa mitt resande efter lokaltrafiken. A bad moon is rising, trouble is on the way. I mitt i-landiserade leverne är det det i alla fall, kanske är det inte en så stor sak om hundra år. Men varför skulle jag bry mig om hur jag mår om hundra år?

Sommaren är snart på väg, men i år verkar det bli en trist sommar. Jag kommer inte komma iväg nånstans, möjligtvis till göteborg två dagar i augusti. Det är typ min semester. Yay. Inte för att det inte lär bli kul, men det är ju så futtigt att man skäms. Jag funderar seriöst på att försöka få jobba istället, vad är det för mening med att vara ledig när jag ändå kommer typ vara den ende i världen som kommer vara luspank och hemma hela sommaren? Det är bara deprimerande att vara ledig och ensam, hellre jobbar jag. Jag verkar inte ens komma iväg till landet, i alla fall inte med dem jag vill vara där med. Gosh. Patetiskt.

Jäklar vad jag öser på med negativa vibbar. Men kom igen, min sommar ser rätt trist ut på pappret.