LOVE SAVES THE DAY

Jag är hemma i Stockholms norra förorter igen. Här har jag vuxit upp, här har jag blivit människa. I detta gula hus har jag bott i massvis av år och jag tror att jag sovit i alla rum. Kanske inte tvättstugan. Köket är också tveksamt. Det spelar ingen roll egentligen, vill bara göra poängen att det här är hemma. Inte på samma sätt som för fem år sen, det har hänt alldeles för mycket sen dess. Men ändå så mycket hemma det kan bli.

Åka och jobba på mitt gamla jobb imorgon. Det känns lite halvbra, pengarna är sjukt nödvändiga och utan tvekan kommer jag ställa upp på vilket slavarbete som helst. Men Väsby är Jennieland, vilket kanske inte borde spela någon roll men som ändå gör det. Vet inte hur jag skulle reagera på att träffa henne lite random. Skevt. Jag är rätt säker på att hon skulle lacka ur och säga mig ett och annat. Jag vet dessutom vad hon borde säga, låt det komma liksom. Inte mer än rätt. Whatever, jag kan inte göra något åt det. Tänker inte tjafsa, tänker inte bråka om någonting. Det river fortfarande i mig varje gång jag tänker på henne, alla djävlar i helvetet vad ont det gör. Det förändrar förstås ingenting. Mitt misstag, mitt fel och jag borde sluta vara en sådan cry baby about it.

Julen stundar. Jag är inte säker på att jag är så pepp faktiskt. Min ekonomiska situation är öken gånger trehundramiljoner, dessutom måste jag spara tills jag ska till Norge och åka lite v4. Julklappar är ett skämt. Vem uppfann klappångest? Ge mig ingenting, jag kan inte ge något tillbaka. Svältgräns.

Vad mycket tragik jag kommer med, det kan inte hjälpas. Värre blir det. Jag ska avsluta mitt facebook-konto tror jag. Det är inte det som är det tragiska dock, men jag tror att facebook är som msn, djävulen och källan till allt ont. Innerst inne. Men men. Peppar peppar. Trots allt denna dysterhet och trots all denna melodrama, finns det någon som kanske kan vara en ljuspunkt i mitt mörker. Hjärtat, sätt på din mobil.