LOVE SAVES THE DAY

Jag tänker skriva ett inte så genomtänkt klagoinlägg som delvis glider åt vänsterhållet på den politiska banan, men som behåller en fot i högern eftersom utan högern så skulle inte vänstern tvingas att förbättra sig. Det är partipolitiskt obundet eftersom jag ännu inte har hittat ett politiskt parti som jag kan lita på och jag är rädd att jag aldrig kommer finna ett, eftersom alla partier per definition utgörs av människor och människor har en tendens att förr eller senare visa sig opålitliga.

Dom där jävla moderaterna och deras infernaliskt dumma påhitt om merkostnader för att finansiera skattesänkningar. Ett exempel. Igår, fick jag gå hem eftersom moderata samlingspartiet tillsammans med SL i Stockholm stad bestämt att det ska vara både dyrare och krångligare att åka kommunalt. Biljettpriset, som tillsammans med det förnedrande uråldriga zon-systemet har stigit med typ 300% (om man som jag redan tidigare fuskade och åkte på ungdomsbiljett, och ska åka genom två zoner) tillsammans med att man inte längre kan betala kontant direkt på bussen gjorde att det tog mig 40 minuter att gå hem från Sollentuna station. Förr, kunde man åka hem för tio spänn och det var inga problem att bara flippa fram en tia till chauffören. Nu däremot, måste jag ha planerat mitt samåkande redan i förväg och köpt en biljett, som kostar 26 kronor, annars får jag inte åka med. Och, som igår, när deras automater man köper biljetterna i inte fungerar som de ska och man missar bussen därför ja, då får man gå hem. Att chaufförerna blir rånade är ingen ursäkt, jag jobbar i en butik. Om vi sätter oss ner och jämför hur många butiksrån det är och hur många bussrån det är så ska vi nog se att det väger baktungt. Dessutom är det inte passagerarna som borde få lida, sätt ut en vakt på varje buss och skapa typ tusen nya arbetstillfällen istället. Nej, istället får vi mindre frekvent, dyrare och betydligt krångligare kollektivtrafik. Tack för den, jävla moderater.

Däremot, ska man inte använda argument som "hata överklassen" eller "de rika borde hängas" eftersom tro det eller ej, genom en välplanerad skattepolitik så betalar de rika för de fattiga och utan de rika skulle de fattiga ha det ännu sämre. Jag skulle tro att det inkomststarkaste toppskiktet i det här landet betalar skatt för typ.. 15-20 st. låginkomsttagare. Per person alltså. För det, får de inte 15-20 gånger mer rent vatten i sina kranar eller 15-20 gånger mer och helare väg att åka på. Så, låt oss inte kalla dem för fula namn medans de gör det. Om/när (jag har ambition men inser mina begränsningar) blir höginkomsttagare tänker jag sova riktigt gott om nätterna eftersom jag vet att jag gör en insats för dem som inte har allt jag har, jag tänker betala min skatt och vara jävligt snygg under tiden.

Ibland är livet en kliché. Jag sitter ensam på min kammare och tänker tankar om kärlek, sent om natten. Den ena kärlekssången efter den andra spelas upp, bara för mig, innanför mina varma hörlurar. Det är lycklig kärlek, olycklig kärlek, obesvarad, slentrian, drömmande, äkta, pragmatisk, vacker, ful, skönsjungen och utvrålad. En tjuter om bänken där man delar folköl, en annan nästan viskar om att det alltid varit du och en tredje har något väldigt naivt, nästan oskuldsfullt uttryck i rösten som sjunger om att kärlek kommer till den som älskar.

Vi kan älska det mesta, likväl som vi kan tycka illa om det mesta. Det du tycker är helt fantastiskt och underbart tycker jag är rätt trist. Det jag är eld och lågor över och inte kan sluta le inombords inför tycker du inte är det minsta speciellt, knappt värt att ens ägna en tanke. Vi kan älska ting, husdjur, familj, vänner, platser, konst, mat, aktivitet och våra älskare. Jag kan stå på jobbet och helt plötsligt minnas hur hon ser ut när hon vaknar på morgonen, hur hennes hår luktar och hur mjuk hennes hud och tänka att kärlek, det borde vara en mänsklig rättighet. Kärleken kan te sig på en miljard olika sätt och vi älskar alla annorlunda. En del visar sin kärlek med ord, andra med handling. Vissa är rädda för att visa den alls, eftersom de inte vill öppna sig för mycket och sätta för mycket press på balansen i förhållandet. Eller vad det nu är de är rädda för. Man ska visserligen inte underskatta kraften av en jinxad relation, men ibland är det plågsamt att skåda två förälskade själar gå som katter runt en skål mjölk. 

"If you were in an accident, I wouldn't stop for red lights".

Jag tycker det är romantiskt sagt. Men så är mannen som har skrivit det också ett geni.

Jag erfar just nu sviterna efter mitt första benbrott. En fraktur i flexor digitorum longus handikappar mig, gör det svårt att röra mig, att duscha, att köra bil och att sova, eftersom smärtan håller mig vaken. Alltså, jag har brutit tån. Mittentån på vänster fot. Den har formen av en oskalad jordnöt och färgen av ett lila plommon. Ni vet ju hur det känns att sparka i typ ett bordsben, en tröskel eller ett stolsben. Det gör förjävla ont. Jag sparkade i hörnet på min garderobsdörr, som är perfekt format för att bryta tårna av folk. Spetsigt och hårt. Det gjorde inte ondare än annars när man sparkar i saker, men det kändes att den var böjd åt typ fel håll och att den inte rätade ut sig av sig självt. Eftersom jag är hård och besynnerlig så tänkte jag att det ordnar sig säkert av sig självt, om en halvtimme är det över. Det brukar ju gå över, inte sant?

Efter två timmar tog jag av mig strumpan och inspekterade min skadade tå, som då hade dunkat olycksbådande ett tag och fortfarande gjorde rejält ont, då upptäckte jag att den började bli lila. Då var det försent att linda den eller att isa den, så det var bara att bita ihop. Jag har bitit sen dess.

Det är inte så dramatiskt som jag försöker få det att låta. Men jag har svårt att gå utan att halta, ser ut som en krympling. Och jag är retlig, eftersom flera störiga saker händer samtidigt. En olycka kommer sällan ensam sägs det, och jag antar att den som hittade på det uttrycket fick rätt den här gången. Så, stå ut med mig om jag är lite tvär under den närmaste tiden.

Om det var för redan begågna synders skull eller för dumheter jag kommer att göra i framtiden som jag blev bestraffad med en veckas influensa vet jag inte, men ont har jag haft. Ont, i varenda kroppsdel man kan ha ont i tror jag. Muskler, leder och ja, i ben. Febern was killing me, jag pallar typ inte med 40 grader nån längre stund. Nästan en vecka blev det, jag har gått runt som ett lealöst paket utan kraft att ens prata i telefon. Hemskt. Tur att jag har influensa typ var tionde år, om det vore oftare skulle jag ge upp.