LOVE SAVES THE DAY

Jag erfar just nu sviterna efter mitt första benbrott. En fraktur i flexor digitorum longus handikappar mig, gör det svårt att röra mig, att duscha, att köra bil och att sova, eftersom smärtan håller mig vaken. Alltså, jag har brutit tån. Mittentån på vänster fot. Den har formen av en oskalad jordnöt och färgen av ett lila plommon. Ni vet ju hur det känns att sparka i typ ett bordsben, en tröskel eller ett stolsben. Det gör förjävla ont. Jag sparkade i hörnet på min garderobsdörr, som är perfekt format för att bryta tårna av folk. Spetsigt och hårt. Det gjorde inte ondare än annars när man sparkar i saker, men det kändes att den var böjd åt typ fel håll och att den inte rätade ut sig av sig självt. Eftersom jag är hård och besynnerlig så tänkte jag att det ordnar sig säkert av sig självt, om en halvtimme är det över. Det brukar ju gå över, inte sant?

Efter två timmar tog jag av mig strumpan och inspekterade min skadade tå, som då hade dunkat olycksbådande ett tag och fortfarande gjorde rejält ont, då upptäckte jag att den började bli lila. Då var det försent att linda den eller att isa den, så det var bara att bita ihop. Jag har bitit sen dess.

Det är inte så dramatiskt som jag försöker få det att låta. Men jag har svårt att gå utan att halta, ser ut som en krympling. Och jag är retlig, eftersom flera störiga saker händer samtidigt. En olycka kommer sällan ensam sägs det, och jag antar att den som hittade på det uttrycket fick rätt den här gången. Så, stå ut med mig om jag är lite tvär under den närmaste tiden.