LOVE SAVES THE DAY

Tentatider. Jag vet att jag borde ha pluggat mera. Stupid. Även om det inte finns nåt osexigare än någon som säger "jag skiter i det här för jag orkar inte" så säger jag att jag skiter faktiskt i den här tentan, för jag orkar inte. Det är lite väl mycket nu. För en gångs skull känner jag att lärarprogrammet kräver 40 timmar (nåja) i veckan av mig och det är ju ett framsteg för den här utbildningen, men just nu har jag lite mycket going on. Prioritera.

Det är lite töntigt att hålla på såhär, att ge sig in i något man inte orkar med för att sedan skita i det. Kom igen, jag borde faktiskt ha kunnat planera lite bättre. Det hade definitivt inte varit omöjligt, trots att jag fadderiar på typ all min lediga tid. Genom att ge upp, säga att jag skiter i och inte göra hundra procent, tappar jag lite respekt för mig själv och det där, just det, stör mig. Är jag tolv? Nej jag fyller 24. Väx upp, rise above the storm och sluta gnäll. Gör det bara. Jag vägrar att acceptera likgiltigheten, tar jag det inte på allvar kan jag lika gärna låta det vara. Jag är bättre än så.

Imorgon efter tentan ska det bli fantastiskt skönt att hänga lite gäng, bli full och bara skita i lite konventioner en stund. Och kära vänner, förlåt mig om jag inte snackar tenta eller inte tycker synd om er som inte fattat. Jag har inte heller fattat, men jag tänker fan gnugga pungen mot marken innan jag sjunker så lågt att jag klagar över något jag enkelt hade kunnat undvika genom lite självdisciplin. Hörde jag skål? Nu släpper vi det och ger oss in i dimman istället.

Jag brukar inte vilja instruera mina läsare i förväg, men till det här inlägget vill jag slänga in en brasklapp. Ni som vet om att jag älskar er - det här handlar inte om er.

Ibland blir jag förvånad över hur naiv jag fortfarande kan vara. Jag menar, det börjar bli dags att inse att folk är elaka, själviska, barnsliga och bittert avundsjuka så fort de får chansen. Antagligen vill jag inte tro på det, jag vill nog inte inse att en cynisk utgångspunkt inför varje nytt möte med en vid första anblicken till synes vänlig och folkvettutrustad människa, verkar vara det enda sättet att slippa bli obehagligt överraskad. Jag vill tro att det finns hopp! Det är en smula godtroget, jag vet, men det är bara så dystert att behöva ta för givet att så många ibland oss verkligen är dumma i huvudet på riktigt.

Till dig som känner dig träffad vill jag ge några goda råd på vägen; du verkar behöva det. Sluta svamla om saker du inte vet något om, tänk på vad du säger. Tro inte att du vet allt, särskilt inte om mig eller någon annan du inte känner. Ljug inte, det är bara löjligt. En sak till! Vårda dina vänskaper, fortsätter du hålla på sådär är det inte konstigt om du kommer sluta upp i en inrökt lägenhet i förorten, ensam, tjock och konstig.

Oj vilka verbala smockor jag svingar, men jag är irriterad. Det går över. Det känns faktiskt redan lite bättre. Puss!

in an effort to get people to look
into each other's eyes more,
and also to appease the mutes,
the government has decided
to allow each person exactly one hundred
and sixty-seven words, per day.

when the phone rings, i put it to my ear
without saying hello. in the restaurant
i point at chicken noodle soup.
i am adjusting well to the new way.

late at night, i call my long distance lover,
proudly say i only used fifty-nine today.
i saved the rest for you.

when she doesn't respond,
i know she's used up all her words,
so i slowly whisper i love you
thirty-two and a third times.
after that, we just sit on the line
and listen to each other breathe.

/Jeffrey McDaniel

Fick ett sms från min partner in crime Purjo, som befinner sig 200 mil söderut:
20. Juli - Prydz Birthday Party @ F12, Stockholm. Hur kommer vi in?

Jag ska sätta upp ett tält på fredsgatan i sommar.

Efter en bakisdag spenderad tillsammans med för lite solskyddsfaktor och gräsmattehäng är jag svedd och rosa. Som vanligt, ska jag kanske tillägga. Den där tjusigt gyllenbruna hudfärgnyansen som är så eftertraktad är främmande för mig, jag är för mycket bleksvenne för få uppleva den. Ljusgul blir jag kanske. Eller rosa. Möjligtvis mörkvit. Jag älskar verkligen solen och värmen, men min hud är inte anpassad för det här medelhavsklimatet som irrat sig hit den här veckan. Känns dumt.

Funderar på om jag ska försöka bli full ikväll igen, för att fullborda ytterligare en tredagars. Det är ju gratis, eller iaf redan betalt för länge sen, så det enda som hindrar mig är samvetet och ångesten över att jag studerar för lite på mina lediga stunder. Det skulle vara kul tror jag. Det är oftast det.

Att vara älskande behöver inte alltid vara så pretentiöst och storslaget. Emellanåt, eller kanske till och med oftast, är det fullt tillräckligt med att bara vara den som bara du kan vara. Amanda är så mycket Amanda att jag inte alltid riktigt vet var jag ska göra av allting. Jag vill ha allt hon är, men det går ju såklart inte jämt. Ibland funderar jag på om det inte vore bäst att uppfinna en speciell tupperwareburk där jag kan spara lite av henne till fattigare tider. Som i sommar, då hon stannar kvar i det här gudsförgätna felbygge till stad och jag måste åka hemhem. Då kommer jag behöva lite Amanda på burk, så jag slipper sakna henne så förbannat.

Livet är så skrämmande ömtåligt. I en blinkning är det över. Definitivt, absolut, slutgiltigt. Det finns inget mer att göra, ingenting att säga. Ibland kan det tyckas barmhärtigt när ett liv tar slut, ibland är orättvisan gränslös. Sorg, ilska, vanmakt och chock, känslostormar och våta kinder. Ta vara på livet, käraste kära. Du har bara ett.

Jag kommer för evigt minnas ett par rosa skosnören i Lund, valborgsdagen 2008.