vill du sträcka mig sockret?
Jag vet och ni vet att kärlek minsann inte är lätt, det är som att säga att himlen är blå. Det svåraste är ju däremot inte att hitta kärlek, det svåraste är att behålla kärlek. Både från och till dig själv. In the darkest hours, in the deepest despair, will you still care? liksom. Med vardagen får man bekänna färg, när spänningen och det där finurliga virrvarret av pirr och fjärilar som uppstår av sig själv från tomma intet har lagt sig i dvala igen och lunket sätter in, det är då prövningen kommer. Det är då guldet vaskas fram ur gruset, det är då lammen slutar vara lamm och blir till får och männen skiljs från mössen.
Jag avskyr vardagslunk och ta-för-givet. Mest eftersom jag är så dålig på det. Jag kan inte hålla lågan uppe. Jag har inte lyckats så bra hittills i alla fall, det är min nuvarande civilstatus lite väl talande bevis emot för att kunna hävda. Det är inte så att man får göra om när man gjort fel heller, man får inte så många tillfällen att öva sig på och som med allt; gamla vanor sitter i. Tills man ändrar dom.