LOVE SAVES THE DAY

Har du fått känslan av att världen är gjord precis just för dig? Att världen och allt i den formas efter din person, din vilja och din levnadssituation, din sociala situation, din figur och din själ? Att du är centralfiguren i universum, den här planeten skapades för att du skulle ha nånstans att bo. När du dör så finns inget mer för någon, ditt liv är hela världens liv eftersom när du är borta stannar tiden. Det finns ingen poäng med att världen skulle finnas utan dig, eftersom din person är den person som alla andra personer formas efter, du står i mitten och tvingar andras liv att böjas efter ditt. Omedvetet såklart, det bara.. blir så.

Jag kan känna så. Jag tror det kallas hybris och anses allmänt ofint. Men, som med massvis med andra saker som anses allmänt ofina så är det en helt grym känsla av narcissism, makt och lagom mycket fatalism. Jag tror fler skulle må bra av att få en smula hybris och tro att dom är världsalltets mening och mittpunkt, då kanske jag skulle slippa få se alla dessa osäkra, mesiga, veliga, skygga och självutplånande figurer, ofta tjejer, som stryker omkring och spanar på andra och när en hemlig dröm om att en dag få vara en del av någon annans liv, men i dagsläget är alldeles för fega för att ens våga försöka.

Haha. Även om jag kanske är universums medelpunkt kan jag också tycka att jag inte har mycket att säga till om. Jag kan ibland känna att någonting verkligen griper in i min vardag och antingen lägger till eller drar ifrån det jag behöver eller har överflöd av, som typ nu får det vara nog mutto, du har haft bra med pengar ett tag men slösat allt på vin och kvinnor. Nu får du klara dig som fattig, och så vips - jag hittar tvåhundra obetalda räkningar en månad då jag ändå har dåligt med pengar. Eller åh mutto, jag vet att du har odlat din personlighet väl och levt en tid utan synd och otukt, här får du fyra tjejer som är kära i dig samtidigt. Ha så kul. Det är Han Som Works In Mysterious Ways sinne för humor (eller kanske rättvisa?) antar jag.

Gå ut en dag och försök tänka (om du nu inte redan gör det) att allt som händer, är för din skull. Gott och ont. Man känner sig jäkligt stor, men samtidigt väldigt liten. Ödmjukhet inför det stora vi inte rår för, självgodhet när omgivningen faller på plats som ett pussel för dig att gå på.