LOVE SAVES THE DAY

Livet som lärarstudent är både upplyftande och degenererande. Det är full fart, fläkt och flärd, dans och dekadens. Samtidigt som vi lär oss att lära upp framtidens medborgare till att bli medvetna individer, faller vi själva allt längre ner i torsdagsbakfyllornas misär. Det vi är här för att göra får ofta en underordnad roll när det ställs emot ett alternativ som innefattar rytmiska rörelser och berusning, finns det en potentiell möjlighet att vakna upp morgonen efter med rodnande kinder och grötmage är det inte många som tvekar. Jag borde inte fundera över hur meningsfullt det känns att gå till en föreläsning om matematisk förmedling ur ett kunskapsperspektiv, när jag istället kan dansa mig svettig och skratta mig tårögd på väg hem under en stjärnklar himmel. Valet borde vara enkelt, men med motiveringen att "jag måste ju leva också" häver jag i mig en halvliter jordgubbsstarkvin av den fula sorten och struntar i matematiken.

Det finns så många vägar till lycka i den här stan att det största problemet vi har är att inte se skogen för alla träd.

PS. Jag är mycket mer än bara lite kär. DS