LOVE SAVES THE DAY

Jag och min musa har pratat lite kring att vara ung vs. att vara gammal (musa är för övrigt ett ord som jag jättelänge trodde syftade på något snuskigt - nu vet jag bättre), i samband med massa andra jobbiga saker. Ålder är som bekant mest en benämning på hur länge du har levt och skvallrar oftast väldigt lite om hur du är som person, vilket titt som tätt leder till förvåning och förvirring. Eftersom jag börjar bli smått överåldrad i årtal mätt i relation till de flesta personer i min närmaste omgivning, har jag mer och mer kommit på mig själv att fundera över vad som skiljer oss erfarna silverryggar mot ungtupparna.

Förhållandetänket är annorlunda. När jag var ung (läs yngre) hade jag betydligt lättare för att inte ta lika allvarligt på tvåsamheten. Självklart var jag seriös om jag väl kom in i ett förhållande, men det var inte gravallvar ifall det skulle ta slut av en eller annan relativt obetydlig anledning. Man var ju ung! Jag hade tid. Dessutom hade jag ett liv att leva, och livet var fullt av vin, kvinnor och sång. Det var inte så svårt att bryta upp även om det var jobbigt, men eftersom solen lyste i ögonen fanns alltid vissheten att "det går över".

Det gör den såklart fortfarande. Jag är inte självdestruktiva typen och jag är inte taliban heller, kommer två personer i ett förhållande verkligen inte överens bör de flyga fritt, åt varsitt håll. Etiopien här kommer jag! Gör det bara. Men - och nu kommer jag till synes säga emot mig själv i fråga om ålderns betydelse, men i det hjelmska sinnet är det här resonemanget fullständigt logiskt - med åren har det smugit in en sorts livsplanerande parasit i mitt sinne. Någon kanske skulle kalla det mognad. Det är tydligen nåt som går, verkar vara ett symptom på ökande avstånd från sitt födelseår. Hursom, numer är förhållanden inte lika lätta att bara lägga ett halvår på. Tiden går. Jag har ingen lust att lägga månader på känslor och kärlek, bara för att det sedan ska ta slut. Bara sådär.

Därför känns den här sommaren lite jobbig. Jag har en flickvän jag älskar, som jag inte vill förlora. Jag har lagt tid på det här och det känns bra! Fantastiskt till och med. Men i sommar kommer vi att delas på, vi kommer spendera i princip all tid åtskiljda och det suger. Såndant tär på ett förhållande, oavsett hur goda intentioner man har att utgå ifrån. Det känns helt värdelöst skitdåligt att en sån skitgrej som avstånd kan döda lycka, men jag har sett det hända förut. Jobbig känsla i magen. Det här är för bra för att kasta bort.

Jag tänker inte låta det ske nu. Think happy thoughts! Happy..! happy..!