dystoni
Jag har ingen lust att skriva, det är därför det går så lång tid mellan inläggen. Jag har blivit bloggblyg, har bloggförstoppning, bloggkramp. Antagligen beror det på en viss sinnesstämmning, det är bara det att jag inte kan beskriva vilken det är. Är jag för oinspirerad nu eftersom att jag faktiskt är glad och nöjd med tillvaron, måste jag ha nån sorts ångesthot för att kunna leverera? Som Hugh Jackmans karaktär i Swordfish som får en pistol mot huvudet och order om att hacka sig in i FBI's typ hemliga databas på 60 sekunder, men med twisten att han blir avsugen samtidigt. Om han bara hade blivit avsugen hade han antagligen inte lyckats. Pistolen mot huvudet behövs. Vad detta har med mitt bloggstopp att göra vet jag inte riktigt, men det finns säkert en poäng där nånstans.
Inte ens att skriva om musik är kul just nu. Kanske för att jag blivit så besviken på sistone, jag var för febrig för att gå på The Sounds förra veckan trots att jag hade förköp, är för pank och för upptagen för att se Fibes Oh' Fibes på lördag och Those dancing days är omskrivna i City, vilket gör att all mystik och all häftig lite udda och undangömd hype är nedspolad i toaletten och nu är dom bara ytterligare ett bra indieband i mängden. Dom spelar på spyan på Djungeltrumman om två veckor, borde verkligen ta mig dit för att se dom. Är det inte lite creepy att gilla ett band som består av bara sjuttonåriga tjejer? Men sen när bryr jag mig om creepyness. Jag har ju ingen lust att skriva.
Däremot tycker jag om att läsa. Jag läser som aldrig förr.. eller nu ljuger jag, jag har läst betydligt mer förut, men två böcker på en månad är mer än ingen bok på ett halvår. När jag inte kan sova för att ungen i lägenheten bredvid sitter uppe klockan halv tre på natten och spelar krigsspel på sin dator och skriker när han dör och skriker på sin mamma som säger åt honom att sänka, "bara ett liv till! en liten stund till!" och skriker lite slumpmässigt och jag vill banka allt vad jag orkar i gipsväggen så att han aldrig vågar möta mig i hissen igen, tar jag bara några djupa andetag och öppnar vad jag nu läser för tillfället och drömmer mig bort i historierna och glömmer ungjäveln. Det är fördelen med att inte kunna göra två saker samtidigt.
http://www.myspace.com/thosedancingdays
Inte ens att skriva om musik är kul just nu. Kanske för att jag blivit så besviken på sistone, jag var för febrig för att gå på The Sounds förra veckan trots att jag hade förköp, är för pank och för upptagen för att se Fibes Oh' Fibes på lördag och Those dancing days är omskrivna i City, vilket gör att all mystik och all häftig lite udda och undangömd hype är nedspolad i toaletten och nu är dom bara ytterligare ett bra indieband i mängden. Dom spelar på spyan på Djungeltrumman om två veckor, borde verkligen ta mig dit för att se dom. Är det inte lite creepy att gilla ett band som består av bara sjuttonåriga tjejer? Men sen när bryr jag mig om creepyness. Jag har ju ingen lust att skriva.
Däremot tycker jag om att läsa. Jag läser som aldrig förr.. eller nu ljuger jag, jag har läst betydligt mer förut, men två böcker på en månad är mer än ingen bok på ett halvår. När jag inte kan sova för att ungen i lägenheten bredvid sitter uppe klockan halv tre på natten och spelar krigsspel på sin dator och skriker när han dör och skriker på sin mamma som säger åt honom att sänka, "bara ett liv till! en liten stund till!" och skriker lite slumpmässigt och jag vill banka allt vad jag orkar i gipsväggen så att han aldrig vågar möta mig i hissen igen, tar jag bara några djupa andetag och öppnar vad jag nu läser för tillfället och drömmer mig bort i historierna och glömmer ungjäveln. Det är fördelen med att inte kunna göra två saker samtidigt.
http://www.myspace.com/thosedancingdays
Kommentarer
Trackback