ett litet steg för mutto

Då och då hittar jag låtar som jag instantly blir berörd av, som passar in i hela min kontext. Jag märker att just den låten har fattats mig när jag hör den, den omyndigförklarar hela mitt låtarkiv (som jag trodde var bra liksom) och jag blir påminnd om hur mycket bra skit som passerar obemärkt. Eller som inte ens passerar, jag känner inte ens till dess existens. Den blir till en pusselbit jag inte visste att jag letade efter, men som ytterligare förbättrar mitt liv, en låt i taget.

Califone - The Orchids (lätt med på topp 20-listan 2006)

Det är visserligen en cover och ganska kommersad vid det här laget, men det gör inget. Den här versionen smiskar skiten ur originalet, om man ens kan jämföra låtar så. Det kan man nog inte, ett äpple är ett äpple och kommer aldrig bli ett blåbär liksom. Inte ens ett päron. Folk (ni/jag/vi) tycker iof om att klumpa ihop och jämföra musik med varandra, allt för att skapa en känsla av igenkännande. Vi är rädda för det vi inte känner till, eller åtminstone vaksamma, och tycker därför om etikettbeläggande och genreindelning eftersom då behöver vi inte tänka eller jobba själva. "Åhå, detta är sorterat under 'post-oasis anglo-indie', då kommer jag säkert tycka om det". Bekvämt. Men people, ni missar allt det goda längst ner i påsen.

En sak till. En klassiker. Chistopher Walken och Will Ferrell, två genier tillsammans på SNL. You're gonna want that cowbell baby.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback