LOVE SAVES THE DAY

Förstår du vad jag menar om jag säger att jag ibland får ångestinspiration? Jag vet inte om det är för att fly från ångest eller om det är ångesten i sig som manifesterar sig i kreativitet. Det spelar nog ingen roll. Eller jo det gör det ju. Men oavsett vad, när den där tunga känslan lägger sig över skuldrorna och jag faller genom golvet är det ändå något som stannar kvar. Energi. Vilja. Inspiration, kreativitet. Men ändå, samma hopplöshet. Jag får alla dessa idéer och all den här energin och viljan att förverkliga dem, sen tittar jag ut genom fönstret. Inser att jag är i Linköping, att jag är lärarstudent och att jag egentligen borde lägga mer tid på studierna och sluta drömma om det ljuva livet, jag kommer ändå aldrig vara med om det.

Ibland undrar jag om inte livet bara är en ändlös rad av variationer på ett redan förutbestämt tema. Vi föds jagade av hundar, vi kan inte stå still för länge utan måste hela tiden förändras. Det fasansfulla är att oavsett hur mycket du och jag anstränger oss, kommer vi aldrig bli kvitt det. Är du inte anpassningsbar bryts du, är du för lätt att forma slår du bara knut på dig själv. Konformitet. Vilket skällsord. Vilket skämt.

Jag har orkar inte uppfinna hjulet varje gång, jag har ingen lust spela med och jag vill inte låtsas vara någon annan.