tvåtusenochsju har blivit tvåtusenochåtta
Året som gått kan sammanfattas som kluvet. Det började spännande, hoppfullt och pirrigt på väldigt många plan, även om jag hade ångest över mitt poänglösa jobb så var livet glatt. Det fanns kärlek och värme, de vidrigt tidiga och iskalla morgnarna i februari, när pansarjettan var som en igloo, var inte alls så hemska de kunde ha varit eftersom jag hade en speciell någon att dela det med. Dagdrömmande dagar, fantastiska nätter, när jag tänker tillbaka så är våren och sommaren å ena sidan ett virrvarr av vissa stunder jag minns knivskarpt, men å andra sidan dagar och till och med veckor jag överhuvudtaget inte vet vad jag gjorde. Sinnesbilder från jobbet, situationer och händelser spelas upp i minnet. Jag kan inte ens svara för vilken månad det var. Jag längtade mig bort därifrån, huvudet var verkligen någon annanstans än vid postdisken på ICA och fullt av helt andra saker än priser på frimärken, plu-nummer och var det bra så? -sägande. Det fanns någon som gjorde mig lycklig någon annanstans, allting annat var bara ett nödvändigt ont.
Hösten var så annorlunda från min vår och sommar man kan komma. Vilsen, uppgiven och förvirrad hamnade jag i östergötland och samtidigt som min situation där blev bättre och bättre med tiden, krashlandade allting gott jag hade i Stockholm. Pang boom krash, pest och pina ena minuten, nästa stund var fylld av skratt och den äkta glädjen som kommer av nya vänner. Ett sjukt liv.
Jag har medvetet försökt att inte gå under för långt, undvikit att träffa botten. Verklighetsflykt, hör jag någon sufflera. Skitsamma. Det har gått bra. Tiden efter Den Stora Katastrofen gick faktiskt förvånansvärt smärtfritt (mycket av det har säkert haft med sysselsättningsgrad och fulvinsmängd att göra) men det är ingen slump. Att älta min egen smärta har inte varit ett alternativ och är det fortfarande verkligen inte, det är nu de sista veckorna jag har tillåtit mig själv att känna efter. Eller tillåtit, ljug, jag var dåligt förberedd inför hur jag skulle reagera på alla platser och minnen här, smärtan slog mig i ansiktet som en välkomsthälsning. Slap slap bitch, jag har krypt som en skamsen hund inuti varje gång jag blivit påminnd om vad jag gått miste om.
Jag har varit glad i Linköping, och är det verkligen på riktigt, det här är bara en svacka. Platsbunden. Situationsbunden, associationsbunden. Jenniebunden. Men det där är inte mitt liv längre och det kommer inte bli det igen, det finns så mycket annat att se fram emot nu när jag försonats med mig själv, nu när mitt bagage kommit ikapp mig. Jag måste och ska se framåt. Inte bara för min egen skull.
Så kom igen då, år tvåtusenåtta. Kan du bli bättre än din föregångare tvåtusensju? Kanske. Kanske inte. I all misär som avslutade det förra året finns det ändå minnen som är ovärderliga och underbara, bara för att den avslutande tredjedelen av året levdes i självförakt och på flykt från mig själv betyder inte det att jag inte tar fasta på det jag minns med hela mitt hjärtas värme från de första två. Tvåtusenåtta har faktiskt väldig potential på så många sätt, att inte försöka ta vara på dem på grund av tidigare begångna synder skulle ju vara en oerhörd waste. Lärdom kommer av misstag och även om jag ångrar och föraktar mig själv (mer än jag tror att ni förstår) för situationen jag försatt mig själv i, så tänker jag inte låta det hända igen.
Det är inte ett nyårslöfte. Det är bara ett helt vanligt löfte, inför mig själv.