slut nu
Vad som var mindre vansinnigt kul var att när jag, full och glad i hågen cyklade tillsammans med typ 25 andra på väg till efterfest blev jag påkörd bakifrån av ett dumpucko till cyklist som typ turbocyklade mitt i natten. Han skulle köra om oss, som cyklade fyra pers i bredd på en cykelbana. Trångt, med andra ord. Han hade ingen ringklocka utan trodde väl att han skulle lyckas smita förbi men han körde typ rakt in i mig och jag ramlade och slog i ansiktet i asfalten. Skönt. Folk trodde att jag fått hjärnskakning eftersom jag blev alldeles sleepy och illamående och ringde en taxi som körde mig till Linköping lasarett. Haha. Där konstaterade doktorn att jag hade 1,3 promille alkohol i blodet och att jag antagligen skulle må jättebra bara jag åkte hem och sov ruset av mig. Sagt och gjort, och jag vaknade i morse med världens skrubbsår och svullnad på vänster sida av ansiktet, men jag mår bra. Mina glasögon mår däremot mycket sämre, men jag tror att jag kan få dom lagade.
Nolle-p har varit jättekul och ifall det är nån som läser detta och som ska åka iväg och plugga på ett universitet som har organiserad nolleverksamhet så är mitt tips från coachen att vara med så mycket du bara kan, du lär känna så många nya och roliga personer och det blir, med risk för att låta pretentiös, ett minne för livet.
Imorgon, eller senare idag typ, så kör min älskling upp för sitt körkort. Jag hoppas och tror att hon kommer klara det, bara hon tror på sig själv. Lycka till hjärtat.
sjuk i min buk
Sedan jag köpte den har jag redan cyklat spöfull fler gånger än jag kan räkna. Vingligt och dant, mer eller mindre livsfarligt och omoget men när du har en cykel lämnar du den inte bara för en sån bagatell som att du är full. Jag antar att det är samma mekanismer som styr folk som kör bil rattfulla, typ "äh jag är inte så full, klart jag kan ta bilen" fast nu är det mer "äh jag är full som en kastrull men vadå jag cyklar om jag vill". Det är typ samma samma.
Livet här nere i östergötland kretsar väldigt mycket kring alkohol och fröjderna denna utlovar. Förutom dagarna då min käraste kära var här och hälsade på mig över lördag och söndag har jag varit berusad varje kväll och detta börjar nu ta ut sin rätt. Jag har blivit sjuk, eller snarare så känner jag mig sjuk och jag börjar, tro det eller ej, bli trött på öl. Igår när vi var ute på studentpuben som kallas för Flamman, säljs ju vin för 25 kronor per glas så det fick bli en mjukmysig vinfylla. Till en början. Sen var det hålligång och hulabalu ända tills stängning klockan ett. Inte konstigt att jag är sjuk liksom. Och jag är inte ensam, mer än hälften av alla här verkar rätt snörvliga och hostiga och nysiga för att inte säga trötta och svårstartade. Men, vi är studenter. Vi super utan tanke på morgondagen.
som tusen spikar i hjärnan
När jag förstår att jag gjort någon illa och hur mycket, brukar jag försöka trösta och be om förlåtelse och visa ånger på de sätt jag kan. Ibland går det lätt, ibland är det enkelt och snabbt glömt då den man gjort illa förstår att det var en olyckshändelse eller något oundvikligt eller helt enkelt något bagatellartat, något som inte är värt att ödsla någon tid på att gräma sig över. Men ibland är det svårt, ibland är det omöjligt att trösta. Ibland är det oförlåtligt. När man gjort någon så illa att när man tänker på vad man har gjort så gör det fysiskt ont i en själv, finns det inga snabba och enkla sätt att trösta. Det spelar ingen roll hur mycket man, jag, ångrar det som hänt då, det gör liksom inte saken bättre. Att inse att man orsakat enorm smärta är en sak, att få den att försvinna är en annan och allt vi kan göra är att ge så mycket kärlek vi förmår och hoppas att det finns ett sätt att läka såren vi orsakat.
Jag kan bara lämna mig i dina händer och hoppas att du inte släpper taget.
ta bort
nya ansikten
This is it! Nu blir det rocknroll.
got to see a new part of s w e
Jag ska i alla fall ut och jaga cykel imorrn. Pk sa att Tom skulle kunna sno en cykel åt mig i stan och skicka ner den, men det känns som att frakten på en cykel är typ ett par hundralappar och då kan jag lika gärna köpa en. Eller sno en själv. Ni sitter förstås och väntar på att jag ska säga att nej jag vill inte sno en cykel för att det är ju taskigt och olagligt. Ni får tro vad ni vill, tror ni att jag är kapabel att stjäla någons cykel så.. ja, det säger ju något om hur jag uppfattas.
I huvudsak verkar Linköping ok. Mitt rum är inte mindre eller fulare än jag trodde, min korridor är för tillfället rätt så tom eftersom de allra flesta här börjar inte förrän om en vecka och har ännu inte anlänt så jag vet inte om människorna som bor här är ok eller inte men tydligen ska man enligt rådande kutym inställa sig till något som kallas för söndagsfika varje söndag och det låter ju i all fall trevligt. Väldigt gemytligt, väldigt ombonat. Jag får väl se om en vecka, jag vågar inte hoppas på någonting imorrn.
Igår var årets sämsta dag, i alla fall om man ser till det faktum att det var sista gången jag såg min käraste på ett par veckor. Gråt och annat elände var det enda vi sysslade med, dock ett hysteriskt roligt avbrott för kurragömma en liten stund. Det är svårt på 36 kvadrat! Man får vara uppfinningsrik. Jag saknar henne redan, jag vill inte vara här ensam och uttråkad.
Hjärtat, det går fort. Tiden flyger iväg och snart är det helg igen.
mitt liv i en flyttlåda
Det är inte kul att leva i en flyttkartong, känns som att jag har gjort det sen midsommar. Eftersom jag hela tiden har vetat att min fina, fina lägenhet här i häggvik endast är provisorium så har jag medvetet undvikt att rota mig i den för mycket, jag har inte satt upp något på väggarna eller ens gardiner i rummet. Under sängen har jag alltid haft ouppackade lådor och jag var först tveksam till att överhuvudtaget koppla in stereon och dra kablar till högtalarna, eftersom det bara skulle stå i en månad. Jag gjorde ju det ändå. Har väl använt förstärkaren tre gånger eller nåt, resten av tiden har jag kört med datorn.
På lördag åker jag, till Östergötland och Linköping. Det är 22 mil enligt eniro, vilket inte låter så långt. Men när man lämnar kvar människor man kommer sakna tills det gör ont är 22 mil detsamma som 22 000 mil, man kan inte åka dit på tjugio minuter om man skulle få abstinens. Man kan inte äta middag tillsammans, man kan inte somna tillsammans och man kan inte vakna tillsammans. Fast jag har hört av många att distans stärker kärlek, man gnetar och skaver inte på varandra i vardagen och när man träffas så tycker man att lite vardagslurkande tillsammans är det bästa som finns. Jag tror på det.
Dags att packa!
en sann historia
Psykopater som begår brott döms inte till sluten psykvård utan till vanligt fängelse, eftersom det inte går att vårda psykopater i medicinsk mening. Dvs, när de kommer ut igen så har de inte alls rehabiliterats eftersom den bakomliggande orsaken till brottet dom avtjänat strafftid för är en del av deras personlighet och inte en följd av desperation, hämndbegär eller girighet. Psykopaten är känslomässigt handikappad i form av brist på förmåga att känna empati eller medlidande, han förstår inte att om han vållar någon fysisk eller psykisk skada så orsakar detta lidande, offret blir själsligt sårat och kränkt. Han har inte förmåga att känna ångest på samma sätt som människor som inte är psykopater, inte heller sorg. Dessutom är ett kännetecken för en psykopat aggresivt temperament och kort stubin, och i vredesmod har inte psykopaten de vanliga mentala spärrarna utan, pga sin oförmåga till empati, brukar det ofta sluta i utstuderat och brutalt våld som misshandel eller skadegörelse.
Tänk på, att 1% av sveriges befolkning är psykopater. Det är ganska många.
Sov gott nu.
Haha.
jag finns fortfarande
Hej alla mina vänner och ovänner, det är nu tid att sluta misströsta ty bloggen har inte alls gått i graven, den är bara nedsövd. Jag har inte skrivit på många dagar, detta till en början på grund utav att det moderna samhällets byråkratiska processer vad gäller inkoppling av internetabonemang skall gå så infernaliskt långsamt, men senledes på grund av att jag har haft fullt upp, gjort häftiga grejer och inte prioriterat bloggen.
Så vad har hänt undrar ni? Tja, jag har flyttat klart, bott in mig här ett tag och redan börjat tänka på när jag ska flytta härifrån. Jag har tänkt på att och när jag ska flytta härifrån till den grad att jag faktiskt skaffat ny lya och (nästan) utflyttningsdatum. Jag får en fet klump i halsen varje gång jag tänker på att jag ska ta picket och packet och dra, men jag är så klart glad över att det är på gång. Ja, jag kom in i skolan föresten. Den 20 aug börjar mitt liv som lärarstudent på Linköpings Universitet. Känns bra, känns kickass. Känns förjävla sorgligt.
flyttpytt
Men min sejour i häggvik blir antagligen inte långvarig, tyvärr, utan i höst hägrar östergötland och lärarstudier på horisonten. Det är inte hundraprocentigt dock, jag har ännu inte fått mitt antagningsbesked. Men jag borde komma in. Jag måste. Jag måste ta mitt liv någonstans och hur mycket jag nu än trivs med faktiskt i princip allt (bortsett från möjligtvis mitt jobb) så är det dags att anta en utmaning och börja med något nytt. Det har varit dags ett bra tag, men först nu är all systems go. Det låter som att jag försöker övertala någon att detta är en bra idé. Det gör jag antagligen också. Mig själv inte minst, mitt liv här är alldeles för bra för att vilja bryta upp härifrån men jag måste. Rastlösheten kryper under skinnet på mig varje gång jag hör ordet "tenta" (detta är förmodligen något jag kommer fnysa åt om ett par månader, "sån naivitet!") och jag vet att jag hör hemma i skolbänken.
Men först ska det klaras av en flytt på bara ett par kilometer. Mitt hjärtegull har hjälpt mig att packa ihop alla saker i mitt kök idag och imorgon kommer det familjemedlemmar och släpvagnar för att med gemensamma krafter så snabbt och smidigt och icke-destruktivt som möjligt förflytta mina tillhörigheter från tre stora rum och enormt kök + balkong på sjunde våningen till ett rum med sovalkov och dåligt lagt klickparkett utan uteplats på nedre botten. Detta blir nog alldeles jättebra. Det börjar ju röra på sig nu, det är nu det börjar.
manspakten
Att shoppa med sin kära i tjejaffärer är alltid intressant. Då menar jag inte att jag skulle ha en dragning åt kvinnokläder, vi karlar har tillräckligt snygga kläder och jag har alla mina mer perversa sidor åt annat håll. Nej, det intressanta är blicken av ömsesidig respekt man delar med andra män i butiken som också är där och handlar med sina flickvänner. Detta är tydligare ju mer ointresserad/macho mannen är, då det nästan är parodiskt hur han söker med blicken efter andra män bara för att genom blickutbytet visa att han inte är där för att handla till sig själv. Rädslan av att uppfattas som fjollbög är total, skulle det springa förbi ett vilt djur skulle han utan tvekan försöka brotta ner det med bara händerna och skulle han bli bjuden på kokosnöt skulle han äta den med skalet på. Typ. Oftast är dock männen man möter när man shoppar på Gina Tricot med sin tjej inte så osäkra utan blicken man delar är mer för att sympatiskt förmedla sin respekt inför den andres tålamod och vilja att göra saker med sin flickvän som man själv mer eller mindre jättegärna skulle överlåta åt henne själv, eftersom vi vet att hon är hundra gånger vassare på att avgöra vad som faktiskt sitter bra på henne än vad man själv är.
Jag köpte en praktisk väska idag att förvara och förflytta viktiga dokument, skrivelser och accessoarer i när jag börjar studera, typ kollegieblock, kurslitteratur och bläckpennor. Jag kände att det var ett lagom stort steg i riktningen mot min studenttid, som jag längtar vansinnigt efter men som jag samtidigt fasar över eftersom jag inte vet vad som kommer hända med.. allt. Två månader kvar. Here we go.
den fula askungen
Den svenska versionen av "America's got talent" som i Sverige döptes till Talang 2007 (varför ska det vara 2007? Tror dom att vi har glömt vilket år det är?) vanns ju av en hyfsat talangfull buktalande blondin med ett framträdande som säkert skulle ha rivit ner taket på vilket barnkalas som helst. Den amerikanska förlagan vanns av Bianca Ryan, en elvaåring som på en dålig dag skulle ha piskat sönder, ätit upp och skitit ut alla tävlande någonsin i svenska idol, och det är inget skämt. En helt sanslös talang, jag har svårt att se någon bräcka henne. Men det kommer säkert nån. Hursomhelst, igår avgjordes den brittiska versionen som heter Britains got talent (duh) och den vanns av en korpulent mobiltelefonförsäljare med fem framtänder. I sin audition sjöng han "Nessun Dorma", ett stycke opera som säkert är skrivet av en renomerad tysk eller liknande och han sjöng det, helt fantastiskt. Jag brukar ha svårt för opera, men killen har ju talang.
I sitt andra framträdande sjöng han "Time to say goodbye" och den har ju alla som inte levt sitt liv under en sten hört och jag tycker fortfarande att han är fantastisk. Gåshud och tårar i ögonen hör till ovanligheterna och särskilt framför ett klipp på YouTube, men jag erkänner mig besegrad. Det är en askungensaga, eller i alla fall en ful ankungesaga där Paul Potts till slut får känna sig uppskattad och älskad. Och sjunger som en gud gör han också.
vad man bör och vad man gör
er tid är nu
Jag vet inte när jag började gilla morgnar, men det är bara att gilla läget. Jag har blivit en hurtig morgonpigg jäkel som tycker om att gå upp och se att visarna på klockan i köket ännu inte nått slaget nio. Klockan nio är nån sorts gräns, före nio är det morgon och därefter är det förmiddag och den som fortfarande sover under förmiddagen är en latmask. Typ. Eller som en förebild för mig en gång sa, "är du inte uppe och påväg till jobbet före halv tio är du en skit". Förutsatt då att du inte har ett schema att följa.
En sak jag märkt med tidiga morgnar, är alla ljud som visar att samhället vaknar. Det skrapar i taket, dvs golvet på lägenheten ovanför, när någon flyttar en stol. Ungar som inte vill till dagis och skola skriker i panik och förtvivlan, tills mamma eller pappa antingen ryter till och drar iväg med barnen i släptåg bäst dom vill eller inte eller med finess lyckas övertala barnen att sluta föra oljud, annars måste dom flytta ur huset och bo i skogen. Arbetare utanför börjar sina arbetsdagar tidigt, brevbärarna lämnar morgontidningar och sopgubbarna tömmer sopcontainrar. I morse så tror jag att några byggjobbare sågade gatstenar med typ vinkelslip nedanför mitt fönster, det låter ungefär som en tandläkarborr fast tusen gånger starkare. Klockan var nog åtta. Hade det varit jag för ett halvår sen hade jag nog ställt mig i fönstret och gastat åt dom att hålla käften "annars kommer jag ner!". Eller det hade jag inte alls det men jag hade drömt om att göra det. Jag hade inte orkat uppbåda den energin vid den tiden. Jag är mer tillfreds nu, när dagarna är längre. Jag hinner med mycket mer, stressen släpper.
Idag sprang studenterna ut. Lyckliga jävlar. Satt en stund uppe på taket och tittade ner på ekipagen som åkte förbi på danderydsvägen och runt edsberg, dom verkade ha förbannat roligt. Inte alla dock. Jag såg en ensam kille i studenthatt och kostym gå med nedböjt huvud komma från skyttevägen, rudbeckshållet, snedda över vägen upp förbi mitt hus, femton våningar rakt nedanför. Det åkte förbi en lastbil med studenter nere på stora vägen och musiken dånade och alla skrattade och tjoade och killen stannade upp en sekund och slängde en blick över axeln, som för att se efter vem det var men eftersom det ligger hus i vägen såg han nog inget. Han stod så en sekund eller två, tittade och lyssnade. Sen fortsatte han uppför backen. Det gjorde lite ont.
froyd where are you
Ok nu börjar min manodeprissivitet bli lite scary, en humörsvängning i timmen, tack.
sådär patetiskt negativ
Mörka moln på himlen. I mitt huvud i alla fall, ute är det gnistrande solsken och 22+ och alla är vackert nybrända och äntligen får man se hud igen efter åtta månader med yllearrest. Men trots detta så känner jag mig alltså mer nedstämd än på länge, vilket kanske verkar vara en synnerligen dåligt tajmad bottennotering på deppkurvan. Tyvärr rår jag inte över det, det bara är så. Imorrn blir jag utan bil för evigt, jag måste börja pendla. VIlket innebär att jag måste köpa busskort, vilket är dyrt, vilket innebär att jag får mindre pengar att göra mer rekreationella saker för vilket innebär att jag kommer ha det svårare än vad jag kanske har haft tidigare att bli glad igen. Dessutom innebär pendlandet att jag kommer ha mindre fritid eftersom restiden till jobbet tredubblas, vilket också inverkar negativt på att försöka bli glad igen. Jag kommer behöva gå upp tidigare på morgnarna vilket innebär att jag måste antingen förlora sömn eller gå och lägga mig tidigare. Jag kommer förlora friheten med att när som helst kunna sätta mig i bilen och ta mig dit jag ska, nu måste jag återigen anpassa mitt resande efter lokaltrafiken. A bad moon is rising, trouble is on the way. I mitt i-landiserade leverne är det det i alla fall, kanske är det inte en så stor sak om hundra år. Men varför skulle jag bry mig om hur jag mår om hundra år?
Sommaren är snart på väg, men i år verkar det bli en trist sommar. Jag kommer inte komma iväg nånstans, möjligtvis till göteborg två dagar i augusti. Det är typ min semester. Yay. Inte för att det inte lär bli kul, men det är ju så futtigt att man skäms. Jag funderar seriöst på att försöka få jobba istället, vad är det för mening med att vara ledig när jag ändå kommer typ vara den ende i världen som kommer vara luspank och hemma hela sommaren? Det är bara deprimerande att vara ledig och ensam, hellre jobbar jag. Jag verkar inte ens komma iväg till landet, i alla fall inte med dem jag vill vara där med. Gosh. Patetiskt.
Jäklar vad jag öser på med negativa vibbar. Men kom igen, min sommar ser rätt trist ut på pappret.
nostalgivibrationer
Jag och min kära pratade om gamla barnprogram i telefonen ikväll, och jag återupplivade den gamla funderingen om vad programmet med tåget, bokstäverna, "nu måste vi fara" och "adjöken, adjö" i vinjettsången hette och ifall det finns att se idag nånstans. Jag har funderat på det förut men aldrig kommit på det, jag trodde det var "Sagostunden" men det var en annan bortglömd pärla det. Helt fantastisk signaturmelodi för övrigt. När jag jagade runt på youtube efter mitt bokstavståg så hittade jag några gamla snuttar med björne och Robert Gustafsson, anno tidigt nittital, där Jurgen Lantz (den gamla, ÄKTA björne) är helt fantastisk och lite småelak mot Robert. Pennalisten Björne. Det trodde jag inte.
Det görs inga ordentliga barnprogram längre. De har för stor budget och för stora tankar om sig själva nuförtiden, det ska vara så duktigt och pluttenuttigt och sött och inte orsaka större känslosvall för de stackars små liven. Jag kommer ihåg att jag var rejält illa berörd av både Pippi Pelikan och detta Sagostunden, som är en lätt psykedelisk sak med typiskt tidiga åttitalsbohemdrag i tecknandet och för att inte tala om Lillstrumpa och Syster Yster, som min mamma inte tyckte att jag skulle titta på eftersom hon trodde att Staffan Westerberg var pedofil. Men jag led knappast av det, tvärtom så lärde jag mig något av det. Idag skulle svt aldrig komma på tanken att sända ett barnprogram som inte hade alla vassa kanter inslagna i fyra decimeter bomull. Det behövs mer knark på bollibomparedaktionen helt enkelt. För helt ärligt, tror ni inte Per Åhlin (bild) och Bengt Ernryd (musik) var skapligt nedrökta när dom kom på det här?
Länkar även till den underbara snutten med Björne och Robert Gustafsson, som av outgrundlig anledning inte går att embedda i bloggen. Men den här länken är guld värd, missa den inte. "Den lille herrn här" är dessutom en helt underbar replik.
http://www.youtube.com/watch?v=cHEw9JfxHiY
resa runt
Det finns händelser som vi alla önskar att vi fått uppleva. Händelser som ligger i historien, händelser som förändrade världen, som sparades i historieböckerna för att vi skulle lära av dem. Stora händelser, goda händelser, förskräckliga händelser. Och inte bara händelser utan allt som hände, jag skulle ha velat leva för att få läsa i tidningen om Einsteins relativitetsteori på 1910-talet och varit inbjuden till nobelfesten för att se honom ta emot pris av kungen tio år senare. Jag vill veta hur det kändes under andra världskriget då hoten fans överallt, hur mycket ångest upplevde svenskarna över att inte ta ställning? Hur togs beskedet att Malcom X sköts ihjäl 1965, togs det emot med ilska, sorg, hämndbegär? Det vi idag får veta om dessa händelser, all historia egentligen, är andra personers berättelser och skildringar. Om vi inte var där måste någon annan berätta för oss hur det gick till och oavsett om det är Nationalencyklopedin, TV4 eller Se&Hör som får för sig att berätta historien så är den mer eller mindre färgad av dess berättare och eftersom jag är en sån kritiskt jäkel som bara måste ifrågasätta källor och gärna dubbelkolla själv så skulle det vara underbart med en tidsmaskin. En alldeles egen en.
Dit jag först skulle åka skulle inte vara 1523 och Vasas intåg i Stockholm, inte till Berlin 1945, inte till Paris 1789 och stormningen av bastiljen, inte till år noll och leta upp den där Jesus från Nasaret, inte ens 120 miljoner år tillbaka i tiden och kanske se en dinosaur. Kanske senare, men först av allt skulle jag åka till Wembley Stadium 1986 och se Queen live. Freddy Mercury. Behöver jag säga mer? Jag tror att Freddy är högt på top 5 entertainers of all time, helt klart. Michael Jackson är där nånstans. Bruce Springsteen. David Bowie, Bob Marley. Freddy är unik eftersom han är en del av ett band som är minst lika viktiga som han själv. Marley spelade ju också i band, men han skrev å andra sidan det mesta själv tillsammans med Bonnie Wailer. I Queen har alla fyra medlemmar individuellt skrivit låtar som bandet framfört och som blivit number ones och platinasinglar. Brian May, gitarristen skrev "We Will Rock You", trummisen Roger Taylor skrev "Radio Ga Ga". John Deacon på bas skrev "Another One Bites The Dust" medans Freddy skrev, så klart, "Bohemian Rhapsody".
Ingen i bandet var waste of space och utfyllnad, men Freddy sken lite starkare än de andra. Han syntes ju mest eftersom han var frontman och sjöng, och för att han gillade tajta spandexdräkter och glittriga bälten, men han har något som jag liksom inte sett hos nån annan. Om det är utstrålning, skills, hartänderna eller för att jag vet att han dog för tidigt pga Aids som han är mytisk, eller för att jag hade "Jazz" på tape när jag var liten och lyssnade på "Fat Bottomed Girls" när jag var ledsen.. hursomhelst, jag skulle åka till Wembley. Först därefter skulle jag utforska mindre betydelsefulla perioder i historien, som upptäckten av penicillinet eller sprängandet av atombomben.
dom jävlarna ska skjutas
Att se ett gäng människor göra samma sak, gänga upp sig mot en försvarslös sjuttonåring och kasta stenar i huvudet på henne tills skallen spricker, det är inte mänskligt, det är djuriskt. Det här våldet är inte på något sätt försvarbart, det är inte självförsvar, det är inte rättvisa, det är inte ens förebyggande våld, det är kallblodigt mord på en värnlös. Att en hel folkmassa kan inte bara acceptera, utan heja på gärningsmännen och tagga upp stämmningen är så vidrigt att jag för en sekund önskade att GWB skulle tappa besinningen och attacktrycka på den stora röda knappen så att hela området förvandlades till ett nukelärt wasteland där inget liv överhuvudtaget, förutom missbildat och fruktansvärt plågsamt skulle kunna existera på ett par hundra år. Pang bom hej svej. Vi hörs. Men samtidigt, vet jag så klart att det inte är lösningen. Som vanligt. Jag vet bara inte vad man, vi, kan göra åt det här sinnesslöa och efterblivna sättet att bedriva rättvisa. Det känns inte som att vi kan prata bort det, men det känns inte heller rätt att bomba skiten åt helvete. Inte om jag tänker efter i alla fall.
Är det religionen det är fel på, eller är det kulturen, eller är det fel på det auktoritära och absoluta rättssystemet, eller är det fel på politiken, eller styret eller är det helt enkelt fel på människorna som bor där? Så får man inte säga, jag vet, det går inte att generalisera och säga att ett helt folkslag är barbariska djuriska efterblivna vildar som borde atombombas bara för att dom råkar bo där. Men se filmen vet jag! Jag lovar, ni kommer tycka lite bättre om jänkarnas korståg mot islam.
Gud förbarme.
the best song in the world.. 's tribute
Jag var på Tyrol igår, ni vet stället på grönan? Det var Sweden Rock Tribute, en sorts talangtävling för tributeband. Ett tributeband är typ som ett coverband men med skillnaden att ett tributeband bara spelar låtar från ett enda band som dom också liksom låtsas vara. Lika mycket charader som musik typ. Det låter fånigt och det är urlöjligt, vuxna män (för det är mest män, av nio band igår var det ett som innehöll två tjejer) lever ut sina rockstjärnedrömmar genom att låtsas vara sina idoler på scen, ofta iförda scenkläder som är häftiga på en mer eller mindre av knark utmärglad rocklegend som står framför 75000 vrålande fans på ett fullsatt Wembley men som på en blekfet lustigkurre som tar sig själv som imitatör av Alice Cooper på väldigt stort allvar inför typ 1000 rätt slaka och tröttfulla stockholmare.. sådär. Men vissa av dessa imitatörer var vansinnigt häftiga, kusligt lika originalen och framförallt, bra artister. Killarna i bandet Hindenburg, som tributerar Led Zeppelin skulle med lätthet kunna stå på egna ben om dom bara lyckades skriva eget. Dom var iof inte dåliga som Zeppelin heller. Killen på gura i äkta Jimmy Page-frilla, spelade gitarr som Jimmy ibland gjorde, med fiolstråke. Sickness.
Hursomhelst, trots att vissa av banden var "sådär" (säkert lika originalen men eftersom originalens musik suger så spelar det ingen roll hur bra imitatörer dom är - tough luck bara) så var det en helfestlig afton, vi dansade och skrek med i run to the hills med äkta inlevelse och drack mängder av öl.
Jag är däremot fantastiskt trött nu, jobbade extra idag och med rätt många öl innanför skallen dagen innan så var jag svajigare än vanligt. Sömn fick jag inte mycket heller, vet inte varför men jag vaknade tidigt och kunde inte somna om. Jag tror jag väckte Jennie som sussade väldigt sött bredvid mig av lika mycket fummel som vilja, det finns inget tråkigare än att ligga vaken ensam. Hon är nog rätt trött på att jag jämt ska upp tidigt på dagar då hon är ledig, stackarn får aldrig sova ut. I sommar älskling. Haha.